Rock and roll

I kväll är det ett minnesprogram på teve om rocklegendaren Chuck Berry. Det programmet ska jag se. Chuck Berry är för övrigt en i raden av internationellt namnkunnig rock-kungar som jag har sett live. De övriga är Bill Haley, Fats Domino, Little Richard och Jerry Lee Lewis.

Och i går kväll upplevde jag Torgny ”Kingen” Karlsson och Rune Ågevall and His Orchestra på OSD Östersund. De går inte av för hackor de heller. De står sig bra i konkurrensen och har placerat såväl Stugun som Sveg på rock-kartan.

Kingen har jag sett flera gånger tidigare och jag blir mer och mer imponerad av hans musik- och scenkonst. Det är inte bara en svängigt musikalisk upplevelse, utan han är en berättare av stort format. Rolig och underhållande. Boken och turnén ”När rocken kom till Sveg” är en klassiker.

Artikel i Länstidningen i april 1979 om rockens barndom ur mitt perspektiv.

Själv skrev jag i april 1979 en artikel i Länstidningen Östersund om när rocken kom till Krångede. Det är därför lätt att bli nostalgisk när Kingen hyllar Chuck Berry med att sjunga hans ”Thirty days” eller när Rune Ågevall drar ingång med Bill Haleys ”Razzle dazzle”.

Då – i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet – var vi svältfödda på information om de stora rockstjärnorna. Det dök upp en och annan kortfattad bild och notis i Bild-Journalen, men vi är långt ifrån det informationsflöde som finns i dag. Som medlem i Bill Haley and his Comets international fan club fick jag dock regelbunden information om Haley och andra stjärnor i Haley News. Men sedan den 8 maj 1968 kan jag skryta med att jag har handhälsat på Bill Haley och saxofonisten Rudy Pompilli i samband med deras första konsert i Sverige. Jag skrev en kort artikel om händelsen och det var min allra första artikel i Länstidningen.

Chuck Berry avnjöt jag när han i slutet av 1980-talet kom till folkparken i Hede och långt senare när han uppträdde tillsammans med Little Richard och Jerry Lee Lewis i Rottneros Folkets park i Sunne i Värmland. Tre giganter på samma scen! Jag brukar kalla händelsen för ”Trekejsarslaget i Sunne”, men Jerry Lee, last man standing, var långt ifrån formstark den kvällen.

Det var också i slutet av 1980-talet som Fats Domino gled upp i sin vita limousine i Furuviksparken i Gävle. Därpå följde en oförglömlig konsert.

Nu är både Bill Haley och Chuck Berry döda. En sak har de gemensamt. Bill Haley och hans kometer gjorde en turné i sydstaterna 1955. Vid ett tillfälle räddade de en skräckslagen Chuck Berry från att bli ihjälslagen av en mobb. De plockade upp honom i turnébussen och räddade honom. Efteråt skrev Bill Haley i sin dagbok:

”Segregationen är stark här i djupa södern. Eftermiddags- och kvällsföreställningar är till bara för vita människor. Jag hoppas att Södern kommer att ge upp de här idéerna om segregation”.

Den 12 april 2004 kan man säga att rocken fyllde 50 år. Med anledning av det skrev jag denna artikel i Länstidningen Östersund.

Det hedrar Haley, som ibland brukar beskrivas som en person som stal musik från de svarta. Jag vill gärna tro att det fanns en ömsesidig sympati. Haley spelade till exempel vid minst ett tillfälle tillsammans med Big Joe Turner, som skrev ursprungsversionen till ”Shake, rattle and roll”. Och Louis Jordan var en musiker som i hög grad inspirerade Bill Haley.

Alltnog, när rock’n’roll bedömdes fylla 50 år i april 2004 skrev jag nedanstående artikel i Länstidningen Östersund:

I dag är det på dagen 30 år sedan en av de första stora rockstjärnorna gick bort. Han hette William John Clifton Haley, mer känd som bara Bill Haley. Han skrev in sig i rockhistorien när han den 12 april 1954 spelade in klassikern ”Rock around the clock”.

Platsen var Pythian Temple på West 80th Street på Manhattan i New York.

Klockan var halv fem på eftermiddagen när Bill Haley inledde med de odödliga orden:

”One-two-three o´clock, four o´clock ROCK…”

Ingen visste det då, men ”Rock around the clock” kunde börja sitt osannolika segertåg över världen.

Få rocklåtar har blivit så känd och varit så seglivad. Det är en av världens mest sålda skivor. Över 10.000 artister lär ha spelat in låten på 32 olika språk och den har förekommit i 36 filmer. Det sägs att varje dag, varje timme, varje minut, någonstans runt hela vår jord, spelas Rock around the clock.

Men det var nära att det inte höll på att bli vare sig inspelning eller hit. När Bill Haley och the Comets var på väg till inspelningen gick deras färja på grund på Delaware-floden. Timmarna gick och den bokade tiden höll på att rinna ut. I kulisserna trampade Sammy Davis J:r, som hade nästa inspelningspass.

Men de kom fram till sist. Och låten var väl intränad, så redan i den andra tagningen satt den där den skulle. Singelskivan också innehöll också den Louis Jordan-inspirerade balladen ”Thirteen Women”.

Sedan hände ingenting. Och ingenting. Och ingenting.

Skivbolaget hade nämligen bestämt sig för att ”Thirteen women” var huvudnumret och ”Clock” bara B-sida. Skivan sålde halvknackigt. Det var först ett år efteråt som det brakade loss på allvar. Då dök”Rock around the clock” upp som temalåt i en film om ungdomsbrottslighet, ”Vänd dem inte ryggen”.

Resten är rockhistoria. Elvis Presely, Chuck Berry, Tommy Steele, Little Richard, Fats Domino, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Eddie Cochran…you name them. Inom loppet av några skälvande månader i mitten av 1950-talet bröts ett antal musikaliska fördämningar.

– Vi kanske inte var bäst och störst, men vi var först, sa Haley blygsamt i en intervju många år senare.

Artister som Elvis Presley och John Lennon har vittnat om det intryck som Rock around the clock gjorde.

Alla har sin bild och sina minnen. Själv minns jag de första stapplande dansstegen i skarven mellan 1950- och 1960-talen.

– Det låter för djävligt bra, sa Keit-Ola när vi stod och stampade till Joey d’Ambrosios klassiska saxofonsolo på ett hemmadansgolv i Krångede i östra Jämtland.

Amerika hade hittat till den jämtländska landsbygden.

Ändå var det naturligtvis inte riktigt den första rocklåten. Det finns många aspiranter. Haley själv hade jobbat med rock’n’roll-stuket flera år innan den nya musikformen slog igenom på allvar. Från början var han country-and-western-sångare med bland annat joddling som specialitet. Han var en lokal kändis i den genren och hade en lång och brokig musikerbana bakom sig. De första skivorna började han spela in redan i slutet av 1940-talet och har gjorts tillgängliga igen först under senare år. Det är ljusår mellan de låtarna och det som sedan skulle bli han signum.

1951 gjorde han Rocket 88, 1952 Rock the joint och 1953 Crazy man, crazy – alla med det sound och den takt som senare skulle kallas rock’n’roll.

Han hade växt upp i en korsning mellan religiös klassisk musik, typiskt amerikanska hill-billy-låtar och de svartas rhythm and blues. Haleys starka sida var att blanda olika musikstilar och att ta intryck från svarta artister som Jackie Brenston, Big Joe Turner och Louis Jordan.

En del kallar det stöld, andra att han utvecklade och banade väg för en ny musikstil. Själv blev han den förste vite artist som tog sig in på de traditionella svarta hit-listorna.

Och reaktionen mot ”nigger-musiken” blev kraftig. Det blev kravaller och upplopp och Haley beskylldes för att leda ungdomen rakt in i fördärvet. Samhällsbevarande institutioner som FBI, hemliga polisen, kopplades in. De började personundersöka Haley för att hitta uppgifter om han drack mycket, om han hade ett vidlyftigt sexliv och om han vara medlem i kommunist- eller medborgarrättsorganisationer.

Men Haley var snäll och ganska oförarglig. Tjusarlocken i pannan hade han satt dit för att dra uppmärksamheten från det blinda ögat.

Han hade några glansår, men rockmusiken började ändra karaktär mot slutet av rockens årtionde. Sentimental-popen gjorde entré. Under en period hette alla Bobby. Senare kom the Beatles och Rolling Stones. Framgångarna för Haley började svikta samtidigt som han hade dåliga rådgivare. Trassliga skatteaffärer och familjeproblem med skilsmässa och tillhörande processer fick honom att fly till Mexico. Där fortsatte han som framgångsrik musiker och spelade in en rad skivor för mexikanska bolag.

I slutet av 1960-talet fick klassisk rock’n’roll ett uppsving igen. Rock’n’Roll Revival, som det hette. Nu kunde Haley börja titulera sig rockfarfar. Själv såg jag honom första gången den 8 maj 1968 i två oförglömliga konserter på Cirkus i Göteborg. Det var inledningen på en lika succébetonad som osannolik turné genom Sverige. Mitt i majrevoltens, demonstrationernas och studentradikalismens epok hade rockfarfar ett enkelt, lättfattligt och glatt budskap:

– Ungarna tycker om att dansa och ha roligt, sa Haley.

Under hela 1970-talet fortsatte han att åka omkring som ett levande museum med i stort sett samma repertoar. Jag såg honom både på Gröna Lund och Lorry i Stockholm. Man kanske kan säga att ”Rock around the clock” blev både hans glädje och förbannelse. Han har gjort många andra bra låtar och mängder av skivinspelningar under årens lopp, inte minst i Sverige, men han kom alltid att förknippas med de klassiska rocklåtarna från 1950-talet.

De sista åren blev tragiska till följd av sjukdom och alkoholism. Han dog 55 år gammal den 9 februari 1981 i Harlingen, Texas.

Det är 30 år sedan dess, men han blir knappast bortglömd. Se till exempel hemsidan om Bill Haley.

Kanske kommer jag ytterligare en version när rock’n’roll blir 65 och går i pension den 12 april 2019.