Mor- och farföräldrar på björnäventyr i Boksjön

 

Aprilvädret var gudomligt vackert denna händelserika dag. Himlen var klarblå och fjällvidderna vita

Vi bestämde oss för att ta skotern och åka upp på fjället. Skidor, matsäck, sittunderlag och spade packade vi i skotervagnen. I en fjällskreva hittade vi en fantastiskt fin rastplats, men dit tog vi oss enbart med skidor. Skotern med vagnen parkerade vi några hundra meter längre bort.

Efter fikat satt vi och dåsade i aprilvärmen. Det var då det hände!

Plötsligt brummade det till alldeles intill oss och två björnungar tullrade ut i snön. Efter kom björnhonan och ställde sig på bakbenen.

Vi blev naturligtvis vettskrämda. Om du har fått björnfrossa någon gång vet du säkert hur det känns. Nu gällde det att tänka snabbt. Turligt nog var björnen sömndrucken och bländad av vårsolen. Medan hon stod och gnuggade sig i ögonen hann vi spänna på oss skidorna och hals över huvud ge oss iväg mot skotern. Aldrig någonsin tidigare har jag sett farmor, tillika mormor, åka så snabbt!

Ändå var det inte tillräckligt, för snart hade vi björnen i hasorna. Flåset kom närmare och närmare, men i sista stund lyckades vi få igång skotern och ta oss iväg.

Nu kunde vi pusta ut.

Trodde vi. För plötsligt hörde vi björnvrål bakom oss. Vi vände oss ängsligt om. Döm om vår stora förvåning när vi upptäckte att björnen hade hoppat ombord på skotervagnen!

Alltså. Nu var goda råd dyra. Vi susade fram över fjällvidderna med en ilsken björn ombord. Två skidåkare kastade sig förskräckta åt sidan när de hörde björnens rytande och såg vår vådliga framfart. En mötande skoter styrde rakt ner i Giemtsån vid åsynen av det egendomliga ekipaget.

Vad i hela friden skulle vi göra? Vi tordes absolut inte stanna skotern för att be den liftande björnen kliva av. Inte heller var det särskilt lämpligt att ta med den hem till stugan i byn. Vad skulle grannarna och byborna säga?

Enda chansen var att försöka koppla loss vagnen, men hur skulle det gå till? Det var inte så lätt i farten.

– Lossa vagnen! skrek jag åt farmor.

– Hur då? ropade hon tillbaka.

– Kryp bakåt och böj dig ner, var mitt råd.

Sagt och gjort. Efter konstens alla regler lyckades hon vända sig om och sträcka sig ner till vagnkopplingen. Hon nådde precis och vagnen stannade med en duns. Björnen såg väldigt förvånad ut, men vi tackade artigt för sällskapet och satte av i full fart hemåt.

Vi tordes inte åka tillbaka för att kolla vad som hände sedan. Antingen har björnen lufsat iväg tillbaka till idet och ungarna, eller också sitter hon kvar och undrar vad som egentligen hände.

Det undrar vi också, men eftersom vi hade björnfrossa kunde vi inte ta någon bild. Efteråt bad vi barnbarnen försöka föreställa sig hur det såg ut genom att rita några teckningar. Det är dessa konstverk som nu illustrerar denna berättelse.

Någon gång kanske vi vågar oss tillbaka för att leta efter den förlorade vagnen. Då hoppas vi att björnhonan har klarat sig bra och gett sig iväg.

Vad ska vi då dra för lärdom av denna rysliga björnhistoria? En sak är säker – ta ingen fikarast vid ingången till ett björnide, i synnerhet inte den 1 april! Ty tro det om du vill, det var exakt denna dag allting hände.

Björnar bör för sin del akta sig för att gå ut ur idet så tidigt. Det är bättre att de spar till Tiburtiusdagen den 14 april, för enligt Alva, nio år, är det denna dag som björnarna ska vakna till liv igen.

Absolut inte den första april.

Så det så.

 

Stort tack till Molly, Axel, Alva, Helmer, Stellan, August och Folke för alla fina teckningar!