Statens skuld till samerna

Sverige har en skuld att betala.

Det är ingen vanlig lånetransaktion. Den handlar om statens historiska förtryck och förhållningssätt gentemot det samiska folket. De avbetalningar som hittills har gjorts är allt för otillräckliga för att kunna räknas.

Därför har Sametinget tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen (DO) inlett ett arbete för att få till stånd en så kallad sanningskommission.

Tanken är att sammanställa och beskriva de övergrepp och oförrätter som har ägt rum och samtidigt föreslå åtgärder. Regeringen har ännu inte lyssnat till kraven, men nu får Sametinget stöd av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Då är det väl bara att sätta igång!

Det är ingen enkel process. Den tar tid och det är viktigt att arbetet sker både uppriktigt, noggrant och systematiskt.

Här har regering och riksdag en hel del att lära av Svenska kyrkan. Ända sedan 1990-talet har de varit inne i en försoningsprocess som innebär att kyrkan tar itu med sin del av Sveriges koloniala förflutna.

Arbetet är inte slut, men det har hänt tillräckligt för att konstatera att insatsen är seriös, viktig och genomgripande. Det senaste vittnesbördet är vitboken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. Flera av författarna har anknytning till vår region, däribland Bo Lundmark, Lars Thomasson, Märit Frändén och framlidne Hans Mebius.

Jag har inte läst alla 1200 sidorna, men jag har tagit del av tillräckligt mycket för att sända en tacksamhetens tanke till Svenska kyrkan för denna gedigna dokumentation.

Men var finns staten i denna process? Gunlög Fur visar i artikeln Att sona det förflutna hur snett det kan gå.

Jordbruksminister Annika Åhnberg framförde nämligen en ursäkt till samerna år 1998. Ordagrant sa hon så här i samband med firandet av urfolksdagen den 8 augusti:

”Jag är väl medveten om det förtryck som Sverige har utövat över det samiska folket. Jag vill å regeringens vägnar be om ursäkt för det.”

Ursäkten framstår som djärv och anmärkningsvärd. Problemet var bara att den aldrig fylldes med något reellt innehåll. Det blev en tom fras, som Annika Åhnberg därefter lite oförskyllt har fått kritik för. Hennes ord var säkert allvarligt menade, men de var uppenbarligen inte förankrade i regeringen och ledde inte någonvart. Och medias intresse var lika förstrött och oengagerat som regeringens.

I förordet till kyrkans vitbok skriver ärkebiskop Antje Jackélen att kyrkan har varit en aktiv hand i statsmaktens koloniala förtryck. Nu är kyrkan på väg att ta sin del av ansvaret. Men var finns den svenska staten i försoningsarbetet?

Nyligen kom en larmrapport om psykisk ohälsa bland samerna. Det går att se samband mellan dagens pressade situation och den historiska behandlingen. En av många åtgärder från regeringens sida borde vara att tillsätta en oberoende samisk sanningskommission.

Och nästa år firar samerna hundraårsjubileum. Det första landsmötet i Trondheim 1917 är symbolen för starten på samernas politiska rörelse. Året efter hölls ett motsvarande möte i Östersund.

En lämplig hundraårspresent från regeringen skulle kunna vara en sanningskommission i FN:s anda.