På jakt efter trådarna i väven i Sverige

Trådarna i väven är en vacker metafor för den mångfald som heter Sverige – en komplex nation i ständig rörelse.

Trådarna i väven är också Maja Hagermans titel på en bok som på ett fascinerande sätt undersöker begreppet svenskhet ur ett nations- och lokalhistoriskt perspektiv. Men vad är svenskhet egentligen?

Maja Hagerman har gett sig ut på spaning bland minnen och kulturarv i Sverige och finner ett myller av historier från norr till söder, men det ser aldrig likadant ut överallt. Hon ser samhället som en väv som rullar fram ur historien och fortsätter mot framtiden. Det är inte lätt att sortera ut en renodlad svenskhet ur denna magnifika hyllning till alla de hembygdsforskare, kulturföreningar, lokalhistoriker, bygdegårdar, bibliotek och museer som vårdar och berättar om de trådar som fogar samman det vi kallar Sverige.

Det blir nämligen inte alltid samma historia som berättas ur ett nationellt perspektiv eller utifrån renodlat politiska syften.

Framför allt vill Hagerman varna för att kulturarvet riskerar att kidnappas av krafter som vill ta politisk kontroll över kulturhistorien. Hon har tidigare engagerat och initierat berört detta ämne i böcker om rasbiologi, nazism och förtryck av nationella minoriteter.

Hon säger det inte rent ut, men boken Trådarna i väven blir en effektfull motbild till den förenklade och förljugna svenskhet som predikas av Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.

Hagermans framställning är lärd, rik och tankeväckande. På ett lättsamt sätt ger hon hisnande perspektiv på vår historia, nutid och framtid. Hon är en iakttagande flanör med vetenskaplig skärpa. Inspirerad av henne ger jag mig ut i den svenska sommaren för att hitta egna stråk i egna hembygder. Jag behöver inte åka långt för att hitta några av mina trådar i väven:

  • År 1924 hittade snickaren Anton Edholm ett romerskt mynt i en strandnipa vid de då outbyggda Krångedeforsarna i östra Jämtland. Vem har fört detta tvåtusenåriga mynt från utlandet till vårt län? En kopia av slanten vårdas nu i Krångede museum, ett av dessa tempel som på ett förtjänstfullt sätt placerar lokal historia i ett större sammanhang. För övrigt finns exempel på att muslimer deltog i det stora kraftverksbygget. Och runt omkring i skogarna slet finska arbetskraftsinvandrare.
  • Andra helgen i juli varje sommar är det kyrkhelg i Voijtjajaure kapell i Tärna församling i södra Lappland. Den gamla nedlagda skolan alldeles intill ägs numera av hembygdsföreningen. I början av 1930-talet byggde ideella krafter det lilla kapell som blev en angelägenhet för samer och nybyggare. Då var det en samlingsplats för människor inom ett vidsträckt område, i dag ligger kapellet ensligt vid randen av ett regleringsmagasin som tvångsförflyttade folket och förändrade landskapet. Vad säger oss detta om Sveriges förhållande till nationella minoriteter och det som ur ett Stockholmsperspektiv uppfattas som avlägset belägna landsändar?   
  • När Offerdals hembygdsförening firar 70 år sjunger den unge Olof Bäckebjörk country-låtar till eget gitarrkomp. Offerdals spelmanslag klämmer i med en låt efter Olle Simonsson. Snacka om mångkulturell blandning! I deras fina hembygdsgård fastnar jag framför ett 1800-talsporträtt av Simon Plantin och hans hustru Gölin. Han var antagligen släkt med Offerdalsprästen Zacharias Plantin, som i slutet av 1600-talet aktivt bidrog till att försvenska det landskap som i hundratals år hade tillhört Norge. Men kunde man då säga att jämtarna hade en norsk etnicitet? Knappast. Jimmie Åkessons hemlandskap Blekinge tillhörde för övrigt Danmark i 400 år.
  • I Ovikens vackra och ljusa kyrka sjunger Sharon Clark jazz och gospel med ett porträtt av Gustaf Vasa i bakgrunden. Honom kan vi tacka för att vårt vackra svenska språk fick fäste och utvecklades, med god hjälp av grekiska, latinska, tyska, franska, engelska och andra inlån. När Gustaf står där tillsammans med en afroamerikansk sångerska är det en indikation på att Sverige är en produkt av många kulturella inflytanden.

Så ser det ut i Sverige och så kommer det att vara även i fortsättningen. Maja Hagerman beskriver det som att tider och platser sitter ihop ”…i en oöverskådlig och gåtfull väv, som aldrig någonsin riktigt kommer att redas ut”. Den ständigt skiftande historien och de många berättelserna kan dock hjälpa oss att förstå förändringen.

På ett ställe i boken ställer hon den viktiga frågan: ”Men vad hände med tanken på nationen som en fråga om solidaritet? Tanken att rika ska vara solidariska med fattiga, storstäder med glesbygd?” Eller idén att kommuner tyngda av segregation och arbetslöshet ska stödjas av dem som har det bättre? Så låt oss lära av historien. Trådarna i väven är både en angelägen historielektion och ett angeläget inlägg i den samtida politiska debatten.

Artikeln publicerades i Länstidningen Östersund den 3 augusti 2019.