Ny optimism i Zimbabwe

Under några vårveckor 1981 hade jag förmånen att besöka Zimbabwe i södra Afrika.

Överallt möttes vi av sjungande och dansande människor.  Optimismen och glädjen var fysiskt påtaglig ett år efter självständigheten.

Den gamla brittiska kolonin Rhodesia hade blivit Zimbabwe och frihetshjälten framför alla andra hette Robert Mugabe.

Jag skrev ett antal artiklar om den ljusnande framtid och om landets något kaotiska situation efter 1970-talets befrielsekrig. I en ledare i Länstidningen på själva årsdagen den 18 april 1981 beskrev jag Robert Mugabe som en ”stor statsman” som arbetar i en ”anda av försoning och konstruktiv samverkan”.

Tänk så fel man kan ha ibland.

Jag var naturligtvis inte ensam om den positiva bedömningen. Många hyllade Mugabe. Vi var några svenska journalister som fick en skymt av honom när han talade inför en stor och jublande publik i en möteslokal i Harare.

Lite senare träffade vi hans dåvarande hustru Sally Mugabe (1931-1992). Hon hade rest runt i Sverige och hållit föredrag i slutet av 1970-talet.

Nu var hon ansvarig för det ledande partiets kvinnoorganisation och talade entusiastiskt om tre saker: utbildning, utbildning och utbildning. Hon förkroppsligade den anda av framtidstro och höga ambitioner som präglade landet vid den här tiden.

Det fanns nämligen mycket som talade för Zimbabwe. Robert Mugabe predikade försoning med den vita minoritet som var så hatad och hade så stort inflytande. Ett omfattande återuppbyggnadsprogram sattes igång och en rad reformer genomfördes.

Det såg väldigt ljust ut för Zimbabwe. Ändå gick allting så snett.

Vad är förklaringen till denna förvandling från frihet till förtryck?  Hur kunde Mugabe bli så maktgalen och hur lyckades han klamra sig fast vid makten i 37 år?

Tendenser till Mugabes maktfullkomlighet fanns redan tidigt, men i den allmänna glädjeyran var det lätt att bortse från sådana resonemang så länge de var enbart teoretiska. Han brukade hänvisa till afrikanska traditioner och att det inte var tal om att införa demokrati av västerländsk typ. Ganska snart var Zimbabwe i praktiken på väg mot en enpartistat kantad av etniska motsättningar, politiskt våld och tilltagande fattigdom

Mugabe var förstås inte ensam. Den vita överklassminoriteten ersattes av en korrumperad maktelit som inte skydde några medel när det gällde att berika sig. Det är tyvärr en farsot som har drabbat fler länder i Afrikas frigörelse från kolonialismen.

Förre svenske Zimbabweambassadören Sten Rylander har i sin bok ”Afrika vänder” ett kapitel med rubriken ”Ledarskap – en bristvara”. De orden sammanfattar och förklarar en del av utvecklingen i Zimbabwe.

I spåren av det politiska förfallet följde en ekonomi i fritt fall. Zimbabwe slog världsrekord i hyperinflation. Den egna valutan kollapsade redan 1997 och under hösten år 2008 beräknades priserna stiga med osannolika 80 miljarder procent i månaden.  Den högsta sedelvalören var 100 000 000 000 000 dollar. En sådan sedel motsvarade ungefär ett par svenska kronor.

Nu dansar mäniskorna än en gång på Harares gator. Hur den politiska och ekonomiska situationen kommer att förändras vet ingen, men det är svårt att tro att det kan bli sämre än under epoken Mugabe.

Zimbabwe är i grunden ett mycket rikt land med stora naturtillgångar och goda förutsättningar för jordbruket. En gång kallades Zimbabwe för Afrikas kornbod, men de valhänta och våldsamma försöken till jordreformer har ödelagt en stor del av livsmedelsförsörjningen.

Rubriken på min ettårsjubileumsledare 1981 var ”Optimism hos Zimbabwes folk”. Jag hade dock med en liten gardering om att ”missnöjet kan växa igen”.

I den delen av analysen har jag blivit sannspådd. Och i dag, 37 år efter självständigheten, finns det skäl att tala om en ny optimism hos Zimbabwes folk. Det är bara en tidsfråga innan Mugabe avgår, frivilligt eller av tvång.

Artikeln är publicerad i Länstidningen Östersund den 21 november 2017