LO:s förändrade roll

När Landsorganisationen nyligen hade sin kongress skedde det ganska obemärkt. Inga stora utspel, få heta strider – och lyckligtvis inga skandaler. Det var till och med så att ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fanns sig föranlåten att be om kritik.
– Ibland måste man göra något kontroversiellt för hela organisationens bästa, sa han.
Det är mot den bakgrunden man ska se kongressens beslut att se över LO:s framtida roll efter krav från Kommunal, IF Metall och Handels. Ett av målen är att bli en starkare röst i opinionen.
Den relativa tystnaden beror inte på att det saknas arbetsuppgifter eller att ingenting görs. Tvärtom. Kongressrapporten Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner är en gedigen genomgång av de viktiga krav och uppgifter fackföreningsrörelsen står inför. Samtidigt ger rapporterna från kongressen en splittrad bild; organisationen påminner mer om ett forum för allmänpolitisk debatt än en kämpande fackföreningsrörelse. Här avhandlas allt från samtyckeslag till vårdköer och tandvård.
Den knivigaste frågan är förbundens samordning inför nästa avtalsrörelse. Därav blev i år intet. Andra stora utmaningar är medlemsrekryteringen och de ständiga förändringarna på arbetsmarknaden, till exempel när det gäller gränsdragningen mellan industri- och tjänstesektorn. Nya branscher tillkommer och andra försvinner.
Under långa perioder har LO haft en maktställning som i hög grad har påverkat svensk politik. Den guldåldern är förbi, men det hindrar inte att organisationen finner nya former för inflytande. Både Sverige och LO:s medlemmar behöver en fortsatt stark fackföreningsrörelse.