Låt inlandet leva!

För två år sedan ville Skatteverket lägga ner nio kontor på ”mindre” orter i landet, däribland Lycksele. Trettio anställda erbjöds flytta till Umeå i stället.

Beslutet utlöste en lokal opinionsrörelse som växte till en lavin som till sist rörde vid civilminister Ardalan Shekarabis hjärta och förnuft. Nedläggningsbeslutet drogs tillbaka ungefär samtidigt som regeringen meddelade att fler myndigheter bör flytta ut från Stockholm.

I centrum för uppståndelsen kring skattekontorens nedläggning stod Malin Ackermann, som då var projektkoordinator i Lycksele kommun. Många arbetade för samma sak, men hon kom att personifiera kampen och motståndet. På ett personligt sätt berättar hon den rörande historien om det lyckade upproret i en liten skrift som heter ”Låt vårt inland leva!”. Som titeln antyder handlar det inte bara om ett enskilt skattekontor; händelsen har en symbolisk sprängkraft som på ett djupare sätt berör klyftan mellan centrum och periferi, mellan land och stad.

En lokal eldsjäl som Malin Ackermann satte igång en process som involverade både tjänstemän, politiker och medier. Kan vi lära oss något av detta? Ja, oftast framställs urbaniseringen som oundviklig och motståndet som en Davids kamp mot Goliat, men exemplet Lycksele visar att det går att finna alternativa vägar.

Och motståndet behövs. När Landsbygdskommittén presenterade 75 punkter för Sveriges landsbygder var det huvudsakligen ett förslag som upptog riksmedias intresse: protester mot utlokalisering av statliga företag. Skevheten i debatten visar att det behövs många eldsjälar och lyssnande politiker för att forma en slagkraftig folkrörelse för gles- och landsbygd.