Klokt beslut om samiskt parlament i Östersund

År 1918 samlades svenska samer för att hålla sitt allra första landsmöte. Platsen valdes med stor omsorg; det blev Staare/Östersund. Det mycket uppmärksammade och framgångsrika landsmötet kan betecknas som ett genombrott för den samepolitiska rörelsen.

Bild från det nyvalda Sametingets plenum i Östersund 1917. Lars Thomasson hälsar på kronprinsessan Viktoria och kulturminister Alice Bah Kuhnke. I bakgrunden bl a Bo Lundmark, Ingrid Rehnfelt och landshövding Jöran Hägglund.

Under hela förra året firades hundraårsminnet av denna viktiga händelse. Inte nog med det. Nu har Sametinget beslutat att Östersund ska bli hemort för den permanenta parlamentsbyggnad som har diskuterats i över 25 års tid.

På sätt och vis kan man säga att Sametinget har gjort ungefär samma bedömning som 1918 års män och kvinnor; Östersund ligger mycket bra till som samisk samlingsplats, både i ett historiskt, kulturellt, geografiskt och kommunikationsmässigt perspektiv. Den stora skillnaden är möjligen att dagens ledamöter inte behöver uppmanas att ta med duktig matsäck och resebrödkort, vilket var fallet 1918.

Beslutet är glädjande inte bara för Östersunds del. På sikt kommer det att ha stor betydelse för både den sydsamiska kulturens ställning och för hela Saepmie. När det efterlängtade beskedet kom gick mina tankar till framlidne Ingwar Åhrén (1944 – 2015) med rötter i Ohredahke sameby inom Frostviken. Han talade gärna om betydelsen av institutioner för att främja den samiska kulturen, politiken och forskningen. Själv personifierade han denna strävan; under hela sitt liv var han starkt engagerad inom det samiska samhället. Bland mycket annat var med om att bilda samernas ungdomsförbund, han var ordförande för Svenska Samernas Riksförbund, han blev det nybildade Sametingets förste styrelseordförande 1993 och han hade en central roll i uppbyggnaden av Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Östersund.

Han om någon visste vad samiska stödjepunkter betyder. Det engagemang som han visade har otvivelaktigt påverkat andra som på senare tid aktivt har arbetat för lokaliseringen till Östersund. Jag tänker på personer som Gaaltijes nuvarande verksamhetsledare Jerker Bexelius och Östersunds förra kommunalråd Karin Thomasson (MP). Säkert också många andra.

Än återstår dock ett antal hinder innan huset vid Storsjöns strand blir verklighet. Svenska staten måste finansiera bygget. Det vore dock skräp om inte regering och riksdag skjuter till pengar 26 år efter Sametingets bildande och 15 år efter dåvarande statsminister Göran Perssons löfte om en samisk parlamentsbyggnad.

Nästa hinder är Sametingets fortsatta agerande. Det är lätt att förstå den nordsamiska besvikelsen och den nuvarande kanslipersonalens oro över att det inte blev Kiruna, vilket länge var huvudalternativet. Ett uttryck för denna frustration är den motion som ledamoten Ingrid Inga från Samelandspartiet har lämnat in till Sametinget. Hon kräver en folkomröstning om valet av lokaliseringsort.

Det kravet borde i så fall ha kommit långt tidigare. Nu kan det bara tolkas som ett sätt att kringgå ett demokratiskt fattat beslut. Om motionen går igenom innebär det att frågan om ett parlamentshus fördröjs ytterligare några år. Den svenska regeringen kan tacka och ta emot och avvakta med att tillskjuta pengar med hänsyn till den samiska splittringen och obeslutsamheten. Det vore olyckligt.

Det är ingen vildsint gissning att påstå att en folkomröstning skulle ge ett annat resultat än Östersund; nära hälften av alla röstberättigade har sin hemort inom Norrbotten. Men samer finns i andra delar av Sverige, inte minst i Jämtland och Härjedalen. Om institutioner sprids till fler orter inom Saepmie kan det bidra till att stärka det samiska samhället generellt. Både nord- och sydsamer tjänar på att intresset för de samiska frågorna ökar i hela landet. Så resonerade samerna inför landsmötet i Östersund 1918 och så kommer det att bli med ett parlament i Staare drygt hundra år senare. Det är viktigt att processen inför en byggnad omedelbart kommer igång.