Inte en aaaning…

“What local people”. Vadå lokalbefolkning?

Det ironiska yttrandet från en gruvexploatör illustrerar en vanlig syn på norrländska naturtillgångar.

Uttalandet gällde planerna på en järnmalmsgruva i Gállok i Jokkmokks kommun. Exploatören hade inte en ”aaaning om” att det fanns folk i området som kunde tänkas ha synpunkter på projektet, som råkar ligga mitt i ett viktigt renskötselområde.

Det handlar inte enbart om brist på kunskap och en nonchalant attityd gentemot människor i glesbygd.

Dessvärre går en liknande anda av aningslöshet att spåra hos såväl myndigheter som regeringar av olika kulörer. Det är så lätt att stirra sig blind på BNP-siffor och drömmar om nya gruvarbetstillfällen och så svårt att ta till sig oron och de negativa konsekvenserna för en lokal befolkning som ska fortsätta att bo och verka vid kanten av ett jättelikt gruvschakt.

Ett par rapporter från myndigheten Tillväxtanalys illustrerar glappet mellan teori och verklighet.

I ”Sverige – ett attraktivt gruvland i världen?” konstaterar Tillväxtanalys att Sverige redan nu är attraktivt för utländska investerare. Myndighetens uppdrag är att tala om hur vi kan bli ännu bättre ur ett företagsekonomiskt perspektiv.

Budskapet är tydligt: Sverige bör locka hit ännu fler exploatörer.

Miljö- och samhällsaspekterna finns inte med i beräkningen. Intrycket är snarare att miljörisker och människors protester ses som besvärande omständigheter.

Ett av förslagen är att skapa ”gruvkluster för sällsynta jordartsmetaller”. Det låter vackert och framtidsintriktat, men kan bli en mardröm för hela Storsjöbygden med tanke på gruvplanerna i Oviken. Svårigheterna att bryta jordartsmetaller som molybden och vanadin är enorma med tanke på den uranhaltiga alunskiffern. Ett gigantiskt dagbrott i en gammal kulturbygd är inget som gagnar lokalbefolkningen.

I en annan rapport från Tillväxtanalys finns förslag om kortare och effektivare handläggningstider. Det ska kort sagt bli enklare att starta nya gruvor.

Så där rullar det på i dokument och ställningstaganden. För några år sedan slog den dåvarande regeringen fast att gruvnäringen är viktigare än rennäringen när det gäller nickelgruvan i Rönnbäck i Storumans kommun. Hur regeringen såg på konsekvenserna i övrigt framgick inte, trots att följderna befaras bli katastrofala för rennäringen, besvärande för turismen och svåröverblickbara för miljön.

Området för den planerade gruvan i Rönnbäck.

Men har inte Sverige världens strängaste miljölagar? Argumentet brukar framföras, men tydligen räcker det inte. Läckage från misslyckade gruvprojekt som Blaiken och Svärtträsk kostar för närvarande skattebetalarna hundratals miljoner kronor. SVT-journalisten Arne Müller har i boken ”Smutsiga miljarder” tydligt visat den svenska gruvboomens baksida.

I Finland har Talvivaaragruvan orsakat landets största miljökatastrof. Där användes för övrigt en lakningsmetod som kan bli aktuell om gruvplanerna i Oviken blir av.

Problemet med miljöprövningen är att den kommer in sent i prospekteringen. När stora summor är nerplöjda kan projekten vara svåra att stoppa. Det finnas en benägenhet att kraftigt övervärdera gruvprojektens fördelar och att bortse från negativa miljö- och samhällskonsekvenser.

Ett annat stort dilemma är att det lokala inflytandet är ytterst begränsat. De sakägare som är berörda är förhållandevis få, men stora gruvor berör ett betydligt större antal människor. Exemplet Oviken kan sägas beröra över hälften av befolkningen i Jämtland, men kommunernas ställning är svag och gruvlobbyn är stark.

Gruvnäringen är viktig för Sverige, men den aningslösa anpassningen till industrins intressen är för stark och respekten för lokala opinioner för svag. Därför finns det goda skäl att ändra minerallagen.