Inga mer kärnvapen

Det var ett gripande ögonblick och många tårade ögon när 85-åriga Setsuko Thurlow talade vid fredsprisceremonin i Oslo förra helgen.

– Jag har sett mänsklighetens värsta ansikte. Vi kan inte längre tillåta detta vansinne, sa hon.

Hon tillhör de få som överlevde de förödande atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Då var hon 13 år.

Sedan dess har hon vigt sitt liv åt att berätta om de katastrofala följderna av ett kärnvapenkrig. Syftet är givetvis att något liknande aldrig mera ska tillåtas inträffa.

Hennes framträdande i Oslo skedde i anslutning till utdelningen av årets fredspris till den globala organisationen ICAN (”Jag kan”) – International Campaign to Abolish Nuclear weapons.

Det var påpassligt av den norska nobelpriskommittén att dela ut priset till en organisation som nyligen har varit med om att driva fram en FN-konvention om ett kärnvapenförbud.

Och det är viktigt och betydelsefullt att ta till sig berättelserna från Setsuko Thurlow och andra överlevande från en av mänsklighetens största humanitära katastrofer.

Sverige röstade ja till konventionen, men för att den ska börja gälla krävs att minst 50 länder ratificerar (bekräftar) den. Frågan ställs nu på sin spets. Ratificera eller inte?

Konventionen har stöd av många länder, men motståndet är tyvärr också kompakt.

I Sverige är oppositionen inte oväntat kritisk till en ratificering, bland annat med motiveringen att ställningstagandet kan omöjliggöra ett framtida svenskt medlemskap i Nato.

USA lär också ha varnat Sverige för konsekvenserna av en underskrift. Det senare är annorlunda uttryckt ett klart uttalat hot mot det västliga försvarssamarbete som inte minst försvarsminister Peter Hultqvist så varmt omhuldar.

Den typen av anmärkningsvärda påtryckningar kan regeringen bortse ifrån; det globala kärnvapenhotet och den upptrappning som sker runt om i världen är en betydligt större fara än den fredsinriktning som Sverige skulle stödja genom att skriva under konventionen. Och det är inte USA som ska utforma svensk säkerhets- och försvarspolitik.

Det sm närmast händer är att regeringen gör en analys med inriktningen att kunna underteckna. Det senare är viktigt och önskvärt. Det vore nämligen märkligt om Sverige inte kan delta som aktiv part i ett globalt arbete för fred och säkerhet.

Konventionens svaghet är att inga kärnvapenmakter och inget Nato-land har röstat ja. De vill inte ha ett förbud. Desto större anledning då att trappa upp motståndet mot kärnvapen!

Tidigare har det bevisligen varit möjligt för FN att utfärda förbud mot massförstörelsevapen som landminor, klustervapen samt biologiska och kemiska stridsmedel. Det är svårt att se att just kärnvapen skulle utgöra ett undantag, men det är också ett tecken på den tandlöshet som tyvärr präglar FN.

Icke-spridningsavtalet från 1970 haft dock haft viss betydelse. Innebörden var att kärnvapen inte fick spridas till fler stater än de dåvarande kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike. Kravet var samtidigt att de skulle nedrusta.

Problemet i dag är att fler kärnvapenmakter har tillkommit samtidigt som de ursprungliga länderna moderniserar sina vapen. Hotet tilltar i stället för att minska.

Dagens skräckexempel är Nordkoreas hotfulla attityd och USA:s kaxiga president. Två oberäkneliga stridstuppar, King Jong-Un och Donald Trump, framstår som de största tillskyndarna av ett globalt och katastrofalt kärnvapenkrig.

I det läget är det naturligt och viktigt att inom ramen för FN aktivt arbeta för fredsskapande lösningar, inklusive ett förbud mot kärnvapen. Årets fredspris är ett välkommet inlägg i debatten.

Under det kalla kriget övervägde även Sverige att skaffa atombomber. Det dröjde faktiskt ända till 1968 innan riksdagen definitivt sade nej.

Det är troligt att det även i dag inom regering och riksdag finns motsvarande skilda uppfattningar om det rimliga i att skriva under den nu aktuella FN-konventionen.

Klokt nog sade Sverige den gången nej till atombomben. Lika förståndigt är det i dag att verka för förbud mot kärnvapen.

Det är precis som Setsuko Thurlow från Hiroshima säger:

– Vi kan inte längre tillåta detta vansinne.