Drömmen om storstaden och tillika livet på landet (1)

Under ett par år i början av 1970-talet bodde vi på Södermalm, en stadsdel i Stockholm som på den tiden inte var lika överhettad och krogtät som i dag. En liten etta i ett rivningshus var en perfekt studentbostad, särskilt om man var två som kunde dela på hyran. 1973 hade kostnaden stigit till hela 114 kronor i månaden. Det är ungefär lika mycket som ett glas vin i dag kostar på restaurangerna kring Skånegatan.

Men det kom gas ur spisen, kallt vatten ur kranen och vi hade egen toalett. Ute på gården stod de gamla utedassen kvar och påminde om den tid som Per Anders Fogelström så mästerligt skildrar i sina böcker. Inte långt från vårt hybble hade hans romanpersoner Henning och Lotten bott.

Eftersom det var ett rivningshus var tiden utmätt samtidigt som lägenheten var opraktisk för en blivande barnfamilj. Vi flyttade till den nya förorten Skogås och köpte en stor lägenhet för reapriset 12 000 kronor. I längden blev det krångligt att bo i Stor-Stockholm för en barnfamilj, så vi flyttade efter några år tillbaka till Jämtland. Jag vill emellertid betona att jag har fortsatt att älska staden, så stockholmarna behöver inte ta det personligt.

Antagligen tillhörde vi den våg som på 1970-talet kallades grön. På den tiden var Stockholm faktiskt en stad som tappade befolkning. Det kan förefalla otroligt med tanke på de växande regionala klyftor vi ser i dag.

Jag tänker på allt detta när jag läser Arne Müllers innehållsrika och intressanta bok ”Stockholm, städerna och resten”, en kritisk genomgång och analys av urbaniseringstrender och regionalpolitik från 1970-talet fram till i dag. Inledningsvis ställer han frågan varför storstäder är så attraktiva trots att vardagslivet inte verkar så lockande: trångboddhet i dyra bostäder, tidsödande pendlingsresor, bullriga miljöer, stark segregation och andra negativa faktorer.

Enligt Müller är det en ekonomisk förlust att flytta till en storstad. Så vad är det som drar, vad är det som lockar? Här förnimmer jag ett eko av Per Anders Fogelström i inledningen till ”Mina drömmars stad”:

”Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.”

Müller är inne på samma tema, men han skriver ingen roman. Han söker svaret på dagens viktiga frågor: Är urbaniseringen oundviklig? Vad är det för krafter som driver oss till storstaden?  Kan politiska beslut påverka utvecklingen?

Systematiskt och pedagogiskt tecknar han en bakgrund till den lokala och regionala utarmning som i dag hotar hela landsändar. Efter ”flyttlasspolitiken” på 1960-talet har det funnits en rad politiska åtgärder för att minska obalansen. Ändå kvarstår faktum: urbaniseringen har fortsatt och alla åtgärder har på sin höjd bromsat en negativ regional utveckling.

I grunden är det samma historia som Fogelström beskriver i Mina drömmars stad:

Pojken drömde. Staden väntade.

Omänskligt slit, usla bostäder och ett liv i fattigdom hindrade inte Henning och Lotten från att älska sitt Stockholm och de möjligheter som staden erbjöd, framför allt när det gällde arbete.

Så vad är det som driver dagens Henning och Lotten till staden? Arne Müllers svar i stark sammanfattning är: marknadskrafterna. Där pengar finns att tjäna är marknadspotentialen störst och där samlas kapital och människor, obekymrade av de negativa följderna av en stark centralisering.

Per-Anders Fogelström har i sina böcker skildrat stadens historia på ett sätt som har berört generationer. Frågan är vad som händer med ”resten”, det vill säga de gles- och landsbygder som återstår och som Arne Müller dissekerar i sin bok. Om detta återkommer jag i ytterligare två artiklar.

I år skulle Per-Anders Fogelström för övrigt ha fyllt 100 år.

Och jag noterar att marknadsvärdet på motsvarigheten till vår rivningslägenhet på Skånegatan och fyrarummaren i Skogås numera är omkring tre miljoner.

Vardera.

Artikeln är publicerad i Länstidningen Östersund den 3 oktober 2017.