Drömmen om staden och tillika livet på landet (3)

För ett par år sedan hade jag förmånen att besöka FN:s kontor i Nairobi i Kenya. De arbetar med livsmiljöfrågor, till exempel följderna av en kraftig urbanisering. Problemen är särskilt påtagliga i storstäder.

Den informella stadsdelen Kibera i Nairobi brukar räknas som Afrikas största slum. Ingen vet hur många människor som bor där, kanske rör det sig om cirka en miljon. Det är ungefär som om hela Norrlands eller Stockholms befolkning skulle klumpa ihop sig i Östersund.

Tjänstemannen på FN berättade att de hade bytt strategi. Tidigare hade de försökt underlätta för folk att stanna kvar i byarna på landsbygden. När den urbana strömmen ändå inte kan hejdas inriktas arbetet på att förbättra livsmiljön för alla som söker sig till storstaden.

Det verkar i förstone vara en god idé. Man behöver inte vandra många meter i Kibera för att inse att behoven är enorma i ett område där det statistiskt sett går en toalett på 500 invånare och tillgången till rent vatten i det närmaste är obefintlig.

Men det blir knappast bättre av att strunta i landsbygden. Det betyder att afrikanerna fortsätter att strömma till storstaden. De är många som likt Henning och Lotten i Fogelströms ”Mina drömmars stad” flyr från landet, de flesta med förhoppningar som stannar i slummen. Somliga lyckas, men de flesta hamnar i en misär som kan innebära att det bor sju personer i ett enda rum, vilket är en uppskattning av den genomsnittliga bostadssituationen i Kibera.

Flytten till staden, urbaniseringen, är således en internationell trend. År 2009 passerades den brytpunkt som innebär att mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. I Sverige skedde denna avgörande förändring redan på 1930-talet. Jämfört med Kenya ter sig Sveriges regionala problem och spänningar som futtiga, men frågan är vad som händer om denna utveckling bara fortsätter. Ingen kan hindra människor från att välja bostadsort, men valfriheten är en illusion så länge samhället inte underlättar för bostäder, service, arbetsplatser, kommunikationer och andra basfunktioner i alla delar av ett land, oavsett om det handlar om Kenya eller Sverige.

I stället för antingen-eller måste vi välja både-och. Så sker uppenbarligen inte i dag. ”Utarmningen pågår ständigt”, skriver till exempel Bakvattnets byalag i sitt remissvar om den parlamentariska Landsbygdskommitténs förslag. Det kan verka halsbrytande att jämföra situationen i norra Jämtland med den afrikanska landsbygden, eller överhettningen i Stockholms-området med slummen i Kibera, men i grunden finns en ekonomisk struktur som gör staden till norm och dragplåster. Mönstret är likartat oavsett om vi befinner oss i Bakvattnet eller Kibera.

I Östersund står byggkranarna som utropstecken mot skyn. Det var länge sedan staden såg en liknande bygg-boom. Det är i grunden positivt, men glädjen grumlas av att flera kranskommuner tappar befolkning. Under den senaste 25-årsperioden har fem av länets kommuner minskat med nära 12 000 invånare. I Bräcke och Strömsund har en fjärdedel av befolkningen försvunnit. Vad betyder det på sikt för ett handelscentrum som Östersund?

Det vi bevittnar är den gamla vanliga kampen mellan centrum och periferi. Och grundfrågan kvarstår: har periferin någon chans?

Ja, vi är illa ute om vi tappar tilltron till att utvecklingen går att påverka. Regeringens strategi att omlokalisera statliga jobb och landsbygdskommitténs omfattande förslagskatalog är viktiga signaler som tyder på ökad insikt om att något måste hända. Men som Arne Müller påpekar i boken ”Stockholm, städerna och resten” är landsbygdskommitténs paket blygsamt jämfört med regionalpolitiken i vårt västra grannland. Och ännu vet vi inte vilka förslag som blir verklighet.

Det enda vi med säkerhet kan slå fast är att det krävs en ordentlig satsning för att inte Sverige ska ”gå sönder”, ett utryck som statsminister Stefan Löfven brukar använda.