Drömmen om staden och tillika livet på landet (2)

I den faktarika boken ”Stockholm, städerna och resten” finns ett par detaljer som med stor symbolisk kraft illustrerar de regionala klyftorna i dagens Sverige:

  • Under en period hade den statliga myndigheten Finansinspektionen sina lokaler vid Norrtull i Stockholm. Placeringen upplevdes emellertid som ocentral, så för att lösa problemet flyttade myndigheten in till city.
  • De flesta bankjobben i Sverige är numera koncentrerade till två kommuner: Stockholm och Sundbyberg.

Uppgifterna speglar den enorma koncentration av tillgångar, kapital och investeringar som finns i storstäderna, främst Stockholmsregionen. Arne Müller har undersökt åt vilket håll slantarna rullar, det vill säga hur Sveriges ekonomiska geografi ser ut.

Inte oväntat återfinns huvudkontor, storföretag, banker och de mest förmögna individerna i Stockholmsområdet. Den samlade förmögenheten hos 156 svenska miljardärer uppgick år 2015 till 1800 miljarder kronor, det vill säga mer än dubbelt så mycket som alla svenska kommuners tillgångar samma år. Endast två av miljardärerna bor i Norrland.

Det är inget nytt fenomen att det ser ut så här. Arne Müller påminner om att Olof Palme år 1972 pekade på marknadens brister och behovet av insatser för att komma till rätta med en negativ befolkningsutveckling. Det skedde enligt Müller i en tid ”…när tilltron till regionalpolitikens möjligheter var som störst.”  

Då var det fortfarande långt kvar till de senaste årtiondenas övertro på marknadskrafternas läkande förmåga. Den största regionalpolitiska insatsen över huvud taget är antagligen utbyggnaden av den offentliga sektorn, men den har blivit ordentligt tilltufsad till följd av privatiseringar, bolagiseringar och avregleringar.

Om Per Anders Fogelström är den oöverträffade skildraren av staden Stockholms utveckling och tillväxt, så är det en annan stockholmare som träffsäkert har fångat flykten från landsbygden, nämligen Stig Claesson, alias Slas. Boken ”Vem älskar Yngve Frej” är mest känd för filmatiseringen, med Allan Edwall och nyligen bortgångne Janne ”Loffe” Carlsson i huvudrollerna. Den bästa film jag sett, brukar jag säga, men den fullträffen hade inte varit möjlig utan Slas pregnanta text som underlag.

De är fria män och kvinnor som sett denna bygd växa, utveckla, avfolkas och försvinna, skriver han i en enkel iakttagelse. Romanpersonerna i berättelsen är fångna i ”resten”, det vill säga de döende gles- och landsbygder som Müller syftar på i sin bok.

Slas skrev emellertid sin bok redan 1978, det vill säga under det årtionde som statliga utlokaliseringar och andra regionalpolitiska åtgärder skulle återställa den obalans som regeringen Palme pekade på redan 1972.

Det har väl gått så där.

Det är därför lätt att bli pessimistisk, men som tur är finns glädjande tecken i tiden. Arne Muller räknar upp några av de motkrafter mot centralisering som har engagerat tusentals människor runt om i landet: Räddningen av Skattekontoret i Lycksele, sjukvårdsupproret i Dorotea och folkomröstningen i Jämtland om storregioner är några exempel på att enskilda människors starka engagemang kan påverka politiken.    

Det är alldeles tydligt på senare tid att politiker tar intryck av lokala proteströrelser och det arbete som bedrivs av organisationer som Hela Sverige ska leva.

Jag förstår inte var vi räknade fel någonstans, säger skomakaren i ”Vem älskar Yngve Frej”.

Dags därför att räkna rätt. Mer om det i del tre av denna miniserie om regionalpolitikens möjligheter och utveckling.

Artikeln är publicerad i Länstidningen Östersund den 5 oktober 2017