Dags för nytänkande i hembygdsrörelsen

Vad är hembygd? Och vad lägger vi in i begreppen lokal och regional identitet?
Midsommarafton är en av hembygdsrörelsens stora högtider med karaktär av nationaldag. Föreningarnas medlemmar lövar stänger, bakar tunnbröd, kokar kaffe och lockar med folkdans och spelmanslag. Barn, vuxna, hemvändare och bofasta fylkas runt getmesen och kolbullarna. Sällan får hembygdsgårdarna så många besök som under denna traditionstunga helg.
Handlar det om en tillfällig nostalgisk flykt till en svunnen tid eller är kunskapen om lokalhistorien och intresset för hembygden en kraft att räkna med i samhällsutvecklingen? Både ja och nej.
I år fyller hembygdsrörelsen 100 år. Enbart i Jämtland och Härjedalen finns över 10 000 medlemmar och i hela Sverige 450 000. I likhet med andra stora folkrörelser har många hembygdsföreningar problem med medlemsrekrytering och föryngring. Under jubileumsåret genomför rörelsen ett omfattande visionsarbete för att möta utmaningarna.
Länge förknippades föreningarna med reparationer av gärdesgårdar och härbren samt ett närmast maniskt insamlande av smörkärnor, lieorv och seldon. Det är en kulturgärning, men vården av byggnader och föremål är resurskrävande och hotar att lamslå övrig utåtriktad verksamhet.
Samtidigt finns i dag  ett tydligt allmänt historieintresse. Det tar sig uttryck i böcker, filmer, tidskrifter och sociala medier. Det är ingen tillfällighet att gruppen Mando Diao låg osannolika 167 veckor på Svensktoppen med Gustaf Frödings gamla dikt Strövtåg i hembygden. Det är en text som handlar om kulturarvet, hörnstenen i hembygdsrörelsens verksamhet.
Hur hembygdsrörelsen ska kanalisera intresset är en huvudfråga under 100-årsjubileet. Öppenhet och nyfikenhet gentemot andra grupper, kulturer och värderingar är nyckeln till nya medlemmar och föreningsaktiva. Människor som är intresserade av sin egen bygds historia är rimligen även nyfikna på andra länder och regioner.
På det sättet kan hembygdsrörelsen vara en omfamnande folkrörelse. Sexton procent av landets hembygdsföreningar har till exempel aktiviteter för invandrare. Det är ett sätt att välkomna människor till deras nya hembygd och att samlas kring allmänmänskliga aktiviteter som matlagning, brödbak och textilslöjd.
En annan viktig grupp är barn och ungdomar. Den regionala organisationen Heimbygda driver till exempel ett projekt som samlar många yngre. Engagemang i lokala och regionala samhällsfrågor är en annan trolig framgångsfaktor för en folkrörelse i behov av förnyelse.
Vad människor uppfattar som hembygd är en individuell fråga. Själv är jag med i två föreningar i olika län, men mitt intresse omfattar betydligt fler bygder och städer.
När min mamma försvann in i Alzheimers dystra dunkel pratade hon ofta om att fara hem. Men vad innebar det? Var det lägenheten på Grundläggargränd i Östersund, lanthandeln i Krångede eller barndomshemmet bakom sjön i Tärna i södra Lappland? Troligen fanns alla tre hembygderna med i bilden. Det handlar inte bara om ursprungliga rötter och släktskap. Tillhörighet och identifikation kan skifta.