Bra om Norrlands län kan tala med en röst

I Jan-Olof Olssons fantastiska beredskapsskildring ”Någonstans i Sverige” finns en karaktär som heter Stora Norrland. Han är en självsäker herre som inte tvekar att häva upp sin röst mot överheten och allehanda orättvisor.
Eftersom han använder en och annan svordom kan han uppfattas som burdus, men han har berättigade frågor och synpunkter. Så här kan det låta:
– Kan nån levande djävla själ förklara för mej varför i glödheta helvete vi ska behöva ligga inkallade i denna satans skithåla?
Långa perioder är han sur och säger bara ”Håll käften”. Men han har ett stort hjärta, ställer upp för kompisarna och väcker allmän respekt. Hans överordnade är lite rädda för honom och accepterar hans egensinniga uppträdande.
Har Stora Norrland sturska vresighet något att säga oss i regiondebatten?
Kanske. Men låt mig först föra in en annan aspekt.
Författaren Theres K Agdler, Frösön, har nyligen publicerat en essä med titeln Norrlands futurum. En tankeväckande utställning med samma namn visades nyligen i Östersund. Hon kallar det ett litteratur- och konstprojekt om bokens och Norrlands framtid.
Theres Agdler vrider och vänder på begreppet Norrland. Det är inget inlägg i regionindelningsfrågan, men den ligger och skaver under ytan. Hon är ovanlig så till vida att hon är en invandrare från Schweiz som skriver på fullfjädrad svenska. Och hon kallar sig själv för norrlänning, inte jämte.
Hon uttrycker sig inte lika drastiskt som Stora Norrland, men där finns en underström av tankar kring kolonial exploatering och en viktig diskussion om centrum och periferi.
Här tänker jag att det är kampen mot dessa gamla koloniala strukturer som är en viktig poäng med att bilda ett Stornorrland. Att kunna agera med en stark och entydig röst. Jag har talat med samiska företrädare som till exempel ser en fördel med att rennäringsfrågor likabehandlas av en enda länsstyrelse i stället för flera, som i vissa frågor kan göra helt olika bedömningar.
Ofta åker jag E45:an norrut och passerar ett antal byar och samhällen med tomma skyltfönster och nedlagda bensinmackar. Jag har sett torrlagda älvfåror, övergivna kraftverkssamhällen och gigantiska regleringsmagasin med sorgkanter runt stränderna.
Jag har också mött den sorg, oro och förtvivlan som präglar de människor som har tvingats överge sina hem. Och jag har träffat ledande svenska politiker som utan att tveka förklarar att norrlänningar bara lever på bidrag.
Det är när jag hör liknande myter och fördomar som jag önskar att jag hade förmågan att uttrycka mig lika kärnfullt som rollfiguren Stora Norrland. Frågan är om en ny stor region kommer att blir lika kraftfull som denne envise tjurskalle. Och kommer det att hjälpa?
Ja, förutsatt att företrädarna blir något mer nyanserade och välartikulerade än att bara säga ”Håll käften”. Visst finns betydande olikheter mellan de nuvarande norrländska länen, men i ett historiskt kolonialt perspektiv finns gemensamma och bistra erfarenheter av råvaruexploatering, avfolkning och utarmning. Om det går att hejda den nuvarande negativa spiralen genom att rita nya kartor och samordna resurser på ett annat sätt, så gärna för mig.
I går kom Indelningskommittén med ett delbetänkande som föreslår att Jämtland och Härjedalen ingår i ”Norrlands län” från och med den 1 januari 2019. Då stiger invånarantalet plötsligt till 885 000. Stora Norrland blir inte störst, men han har vuxit på sig sedan beredskapsåren.