Att sitta på ett stickspår och vänta på mötande tåg

Socialdemokraterna är och har varit det största landsbygdspartiet. Så sa förre statsministern Göran Persson i en intervju i P1-programmet Godmorgon Världen när Socialdemokraterna hade sin kongress i Örebro förra helgen.

I utkanten av järnvägs-Sverige.

När ledamöterna talade fritt ur hjärtat under den allmänpolitiska debatten dominerade stad-land-frågorna. Tanken var inte att några beslut skulle tas, men oron var påtaglig över de regionala sprickbildningar som på många håll växer till svåröverstigliga klyftor.

Största landsbygdspartiet? Ja, i ett historiskt perspektiv. Om vi betraktar Jämtland och Härjedalen som en landsbygdsregion är det emellertid lätt att iaktta de partipolitiska förskjutningarna. Jag har valt 1973 som jämförelseår. Då röstade 48,2 procent av länsinnevånarna på Socialdemokraterna i valet till riksdagen. Vid förra årets val hade andelen sjunkit till 33,6 procent. Partiet är störst i länet och har fortfarande fem procentenheter högre andel än genomsnittet i riket, men planet är sluttande.

Valresultaten i länets kommuner visar en liknande tendens, även om skillnaderna mellan enskilda kommuner kan vara stor. År 1973 fick Socialdemokraterna över 50 procent i hälften av kommunerna. Bräcke toppade med 55,5 procent, men där har rösterna sedan dess sjunkit med över 20 procentenheter. Ett intressant undantag är Berg. Där har Socialdemokraterna ökat sin andel från 39,4 procent 1973 till 40,6 procent 2018.

Valutslag handlar inte enbart om regionalpolitik, men det är en av förklaringarna till att det ”största” landsbygdspartiet förlorar röster. Det var den oron och de ropen på hjälp som hördes från partikongressen förra helgen. Men hallå, är det någon där uppe som lyssnar?

Någon gång i mitten av 1980-talet bevakade jag en regionalpolitisk debatt i Östersund. Jag stötte ihop med den gamle partiveteranen Birger Nilsson (S), som hade suttit i riksdagen åren 1953-1970.

 – Vi diskuterade exakt samma frågor vid en liknande konferens år 1949, erinrade sig Birger med en blandning av uppgivenhet och galghumor.

Nu befann vi oss mitt i ett åttiotal som var på väg att domineras av yuppie-nallar, avregleringar och finansvalpar. Och kvar som en nagel i ögat stod fortfarande problemet med den flykt från gles- och landsbygd som hade pågått under flera årtionden.

Det ironiska är att vi ända sedan 1970-talet har haft en så kallad aktiv regionalpolitik. Antal utredningar och rapporter kan mätas i tusen sinom tusen sidor. Vi har och har haft glesbygdsdelegation, glesbygdsmyndighet, glesbygdsverk, institut, tillväxtverk och en rad andra myndigheter och organisationer.

Sannolikt betyder det att den negativa utvecklingen åtminstone har bromsats. Den enskilt största regionala satsningen är utbyggnaden av den offentliga sektorn, men nu ser vi tydliga tecken på att den krackelerar.

De politiska insatserna har inte varit tillräckligt kraftiga för att påverka marknadskrafterna. En mycket stor del av Sveriges tillväxt genereras i gles- och landsbygd (skog, malm, energi), men vinsterna hamnar i överhettade storstadsområden.

Just nu pågår en diskussion i Sverige om utbyggnad av höghastighetståg för ett antal hundra miljarder, oklart hur många. Men var ska höghastighetstågen gå? Naturligtvis mellan storstadsområdena. Under tiden sitter vi norrlänningar på något stickspår och väntar på mötande tåg, en vanlig företeelse och samtidigt en talande symbolisk bild av svensk gles- och landsbygdspolitik.

En annan aktuell fråga gäller en utbyggnad av Arlanda. Flygplatsen är för liten. Med tanke på trängseln i Stor-Stockholm borde diskussionen i stället gälla behovet av ytterligare ett flygnav i Sverige. Som det är i dag måste alla flyga till Arlanda för att ta sig vidare, men med ytterligare ett nav i Norrland lättar bördan för Stockholm samtidigt som en sådan satsning kan få regionalpolitisk betydelse.

Utvecklingen är inte ödesbunden. Alla partier, inte bara det största landsbygdspartiet, gör klokt i att tydligare engagera sig i stad-land-dimensionen i svensk politik.