Tankar vid tidens ände – och några strimmor av hopp

Det är mycket nu.

Isar som smälter, bränder som rasar och skogar som skövlas.

När jag doppar tårna i den vanligtvis kalla fjällsjön är vattnet varmare än jag någonsin tidigare har känt. Lufttemperaturen är över 30 grader, även det något av ett rekord på dessa breddgrader.

På radion kommer rapporter om att fjällugglan försvinner och att bären ramlar av blåbärsriset. Det allt varmare klimatet är inte bara ett hot mot alla arktiska arter, det är ett förebud om hela världens slutgiltiga sammanbrott. Det är en känsla och en stämning som brukar kallas apokalyptisk.

När jag tar del av dagens domedagsskildringar – och de är många – går mina tankar till Håkan Håkanssons mäktiga skildring Vid tidens ände, en bok som för några år sedan var nominerad till Augustpriset. Målande och detaljerat beskriver han de föreställningar som rådde när världen under 1500- och 1600-talen ”… stod vacklande vid undergångens rand.”

Och inte bara då, dessa tecken har gått som en röd tråd genom hela kristenhetens historia. Människorna levde i ständig ångest och fruktan för krig, farsoter och hungersnöd. Den yttersta dagen var jordmån för de mest fasansfulla skräckskildringar, inte minst i bibelns Uppenbarelseboken.

Lösningen var bikt, bot och bättring. Det är dags att ”varda religiösa”, som skalden Nils Ferlin skrev om den hotande kometen i 1930-talets Sverige.

I dag är det inte religion som ska frälsa mänskligheten, utan politik, vetenskap och teknik i kombination med ett stort mått av förnuft, medvetenhet och eftertanke hos oss vanliga skröpliga individer. Är det möjligt, eller lever vi också vid tidens apokalyptiska ände?

Det är lätt att likt medel- och stormaktstidens människor falla i vanmakt och förtvivlan inför de hot som tornar upp sig i alla dystra rapporter om mänsklighetens tillstånd.

I år hade vi förbrukat vårt jordklot den 1 augusti, vilket är rekordtidigt. Sverige ska vi inte tala om – vi hade förtärt våra resurser redan i mars månad.

Så där håller vi på. Men var finns hoppet och lösningen? Jag ska låta tre personer gestalta framtiden. De heter inte Donald Trump, Jair Bolsonaro eller Vladimir Putin, utan jag vänder mig försiktigtvis till Nils Holgersson, David Attenborugh och Greta Thunberg.

Teaterföreställningen Jakten på Nils Holgersson har under sommaren visats på Frösön och med rätta fått många lovord. Pjäsen är en revolt i konstnärlig tappning, lite av det engagemang och uppror som på ett positivt sätt brukar förknippas med året 1968.

Den handlar inte bara om klimatet, utan på ett lekfullt och humoristiskt sätt får Selma Lagerlöfs Nils Holgersson återuppstå i dagens Sverige. Här får Evert Taubes gamla visa ”Änglamarken” en helt ny frenesi och lyster med Helena Gezelius sång och Jonna Hyléns arrangemang.

Jakten på Nils Holgersson är ett utmärkt exempel på att konstnärer och musiker kan komma med effektfulla tankeställare och bilda opinion för miljö, klimat och orättvisor. ”Jag är rädd för galna makthavare”, lyder en av de minnesvärda replikerna.

En annan ögonöppnare är David Attenborough. Hans aktuella vetenskapsdokumentär Klimatkrisen påminner oss om att vi nu är endast två grader från en global katastrof. De närmaste tio åren är helt avgörande för de kommande tusentals åren. Det allvarliga budskapet är att något måste hända nu.

I programmet medverkar den världskända Greta Thunberg, som nu fortsätter i USA med sin enträgna kamp för klimatet. Tillsammans med sina föräldrar och sin syster har hon nyligen gett ut boken Scener ur hjärtat. Det är en gripande skildring av hennes uppväxt och familjens krisår innan hon blev världskändis.

Det är mycket nu, men Nils, David och Greta visar var och en på sitt sätt hur engagemanget för klimatkrisen kan och måste växa. Om politikerna inte lyssnar och agerar sitter vi snart med samma rädslor och apokalyptiska stämningar som människorna hade på 1500-talet.

Själv hoppas jag att blåbären sitter kvar på riset tills jag hinner plocka dem och att jag någon gång får se fjällugglan.

Och jag har inget emot att huttra om jag nästa sommar stoppar ner tårna i den iskalla fjällsjön.

Artikeln publicerades i Länstidningen Östersund den 17 augusti 2019