32 år efter Palmemordet

Välkomstledare i LT inför Olof Palmes resa i länet den 24 och 25 februari 1986.

Minnesartikel i LT den 24 februari 2018.

Snart är det den 28 februari och vi påminns än en gång om mordet på Olof Palme kl. 23.21 detta datum.

Det sägs ibland att detta ögonblick i månadsskiftet februari/mars år 1986 förändrade Sverige i grunden. Andra drastiska beskrivningar som förekommer är att Sverige förlorade sin oskuld eller att folkhemmet definitivt försvann. Sverige lade sig ner och dog en smula.

Var det verkligen så?

Nja, Sverige skulle naturligtvis ha förändrats oavsett det tragiska mordet på Olof Palme, men vilken relevans har denna händelse 32 år senare? Om Palme hade fått leva skulle han ha varit 91 år och kunnat blicka tillbaka på en enastående politisk gärning.

Det är förstås lönlöst att spekulera allt för vidlyftigt. Det vi kan slå fast är att vi i dag lever med ett ouppklarat mord och att Palme i hög grad påverkade flera generationer politiker och politiskt intresserade. Både anhängare och motståndare.

Många saknar det engagemang och den sälta som han tillförde debatten, men det är ingen överdrift att påstå att han i dagens politiska diskussion spelar en mycket undanskymd roll. Därför var det häromdagen överraskande att mitt under brinnande OS höra den tyskfödde svenske skidskytteledaren Wolfgang Pichler hänvisa till Palme som en av orsakerna till att han på 1960-talet förälskade sig i Sverige.

Palme betydde något för många människor, både kända och okända, unga och gamla, kvinnor och män. I teveprogrammet ”Veckans brott” för några år sedan fällde Leif G W Persson en kommentar som direkt förde oss tillbaka till det ödesmättade känsloläge som rådde i Sverige dagar, veckor och månader efter mordet:

”För många i min generation var det en traumatisk händelse”.

Ungefär så sa han och det var väl så vi kände. Själv beskrev jag det i Länstidningen som ”en förlamande känsla”.

Vid rättegången efter mordet 1986 var det en närmast surrealistisk upplevelse att följa rättegången mot Christer Pettersson. Jag får samma overkliga känsla i dag när terroristen Rakhmat Akilov frågas ut om terroristdådet på Drottninggatan den 7 april 2017.

Den stora skillnaden är att den tidens polisutredning slutade i ett töcken av spekulativa spår och avgörande misstag. Fler än 130 personer lär ha erkänt mordet i en av världens mest omfattande polisutredningar.

När det gäller Akilov är bevisläget och polisarbetet föredömligt. Det är bra. Svensk polis kan behöva en framgång efter mordet på Olof Palme och de senaste årens återkommande utskällningar mot kåren och polisledningen.

Både Palmemordet och massakern på Drottninggatan kan klassas som terrorhandlingar. Skotten mot Palme var en attack mot Sverige även om motivet fortfarande är höljt i dunkel. Det är dock ingen vild gissning att koppla ihop dådet med de högerextrema hatkampanjer som rutinmässigt drabbade Olof Palme.

I fallet Akilov råder en annan form av extremism, den religiösa fanatismen. Gärningsmannen erkänner att han ville skada Sverige och enskilda människor. Det är grymt, vidrigt, svårbegripligt och avskyvärt.

Jämfört med dagens situation var högerextremismen på 1980-talet en förhållandevis marginell företeelse. Nu ser det annorlunda ut. Rörelsen får syre av djupt konservativa ledare som Donald Trump och en rad andra politiska ledare, inte minst i Europa. I spåren följer terrorhandlingar, främlingsfientlighet och ren rasism. I Sverige finns till och med ett riksdagsparti med nazistiska rötter.

Med hetta, lidelse och retorisk vältalighet skulle Palme ha reagerat mot alla dessa yttringar, oavsett om de kommer från presidenter eller IS-terrorister.

Palme väckte känslor och gjorde Sverige till ett världssamvete. Däri ligger en del av hans politiska storhet. Han hade förmågan att kombinera nationell självmedvetenhet med internationell solidaritet och rättvisa.

Men han var också en del av den svenska vardagen. Den 24 och 25 februari 1986 besökte Olof Palme Jämtlands län. Han hade ett hektiskt program, men gav sig tid att stanna upp, lyssna till och prata med människorna.

Det blev hans sista resa. Tre dagar senare var han död och Sverige sörjde sin statsminister. Varje år vid den här tiden påminns vi om denna händelse som berörde så många och som fortfarande söker sin förklaring.

Artikeln publicerades i Länstidningen Östersund den 24 februari 2018.

Ännu fler minnen finns i artiklarna Mina personliga Palmeminnen och Olof Palme – en biografi.