Vinterfunderingar

Vinterlandskapet är förtrollande vackert. Snön är kreativ och skapar fantasifulla figurer i blandskogen nedom trädgränsen. Ännu dominerar granarna med snötunga grenar. Fjällbjörkarna böjer sig underdånigt mot marken som om de tillber jorden. Någon kilometer längre upp finns den diffusa trädgränsen.

Jag får en känsla av att jag är alldeles ensam i den katedral som är oändlig i sin rikedom. Här och där finns spår av andra färdkamrater, men nysnön gör det svårt att bedöma vilka varelser som har korsat min väg. Det är vindstilla, men jag ser snö ljudlöst falla från resliga granar. Ett djur som rör sig därunder? Jag vet inte. Tystnaden är total. Täcket ligger orört och metertungt på bron över Giemtsbäcken.  

Det enda som stör friden är min Runkeeper, som då och då talar om hur långt jag har åkt. Men fort går det inte när man åker i andakt. Om ett halvår kommer det att finnas kantareller i backarna och hjortron på myrarna.

Till vänster blottar Girjestjåkko sin vita och kala hjässa och österut skymtar Stor-Nila-hobben. Det påminner mig om att det var just denna marsdag år 1899 som Stor-Nila och Lill-Docka frös ihjäl på fjället. Men det var på norska sidan, långt från deras hemmamarker. De hade inte tillgång till GPS.

Med vördnad tänker jag på de människor som har levt och färdats här i århundraden, till och med långt innan dalgången började bebyggas. Det var glesbygd då och det är glesbygd i dag, men från och med nu finns det fiber i stugorna.

Minsann om inte solen tänker tränga igenom molnslöjan när jag vänder på skidorna och till Runkeeperns glädje halverar kilometertiden.

Kommentarer inaktiverade.