Oxveckor i Sverige & Indien

Vi är inne i oxveckorna och Sverige är på väg att få en regering. Äntligen! Efter fyra månaders talmansrundor och oräkneliga presskonferenser kan jobbet börja på allvar.

Det finns annat att se fram mot. Vårprogram, till exempel, för nu har det kommit! I morgon torsdag den 17 januari inleder Landsarkivet i Östersund och Jamtli sina uppskattade torsdagsföreläsningar.

Den som är trött på dagspolitiken kan hämta ny inspiration genom att blicka bakåt. Själv har jag äran att vara med torsdag den 7 mars med en tillbakablick på samernas landsmöte 1918 och samepolitikens utveckling sedan dess. Det ska bli kul!Jag har skrivit om detta i årsboken Jämten och Föreningen Gamla Östersundsårsskrift.

Innan dess väntar Indien! Jag ser fram mot en rundresa tillsammans med kursdeltagare vid Åredalens folkhögskola. Det blir också ett besök i ”gamla trakter”, det vill säga några orter som vi besökte vid en resa hösten 2015. Berättelsen om den resan finns här!Det kan bli någon reserapport även i år, men det blir en senare fråga.

Och apropå Indien, politik och oxveckor kan nedanstående bild passa. Den är tagen i samband med en valkampanj i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Oxprocessionen har just passerat en av de många valaffischerna.

Årets Julkalender

Ingen jul utan kalender! Med risk för att utlösa nya talmansrundor i Sveriges Riksdag, fler kriser i Svenska Akademien samt okontrollerade vredesutbrott i Vita Huset, vågar jag börja snickra på årets julkalenderverser. Med finstämd poesi och rader av raska versfötter ska tidens tecken tolkas och tydas.

Lucka 24: Bland tomtar och troll. GOD JUL!

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL KALENDERN!

 

Jämten har kommit!

Trevligt boksläpp i dag med presentation av innehållet i årsboken Jämten. En fantastiskt fin och innehållsrik bok. Själv bidrar jag med en text om det samiska landsmötet 1918 och firandet Staare 2018. I artikeln försöker jag ge ett 100-årigt perspektiv på svensk samepolitik.

Ungefär så här sa jag under min presentation, som en sammanfattning av den långa artikeln:

Om ni var ute på sta’n under den första veckan i februari i år, kunde ni inte undgå att lägga märke till att samer och samiska organisationer satte sin prägel på gator och torg.

Anledningen var att samerna firade hundraårsminnet av det landsmöte som hölls i Östersund år 1918. Även då utgjorde samerna ett markant inslag i stadsbilden. En samekvinna från Mittådalen, Maria Ringdahl, skrev en sång med anledning av denna händelse.

”Och här på stadens gator

 en skara nu man ser,

i brokigt sydda koltar

som tågande gå fram.”

Så lyder en av de många verserna hon skrev om landsmötet. Men varför vart landsmötet 1918 så viktigt för samerna? Vad var bakgrunden till att 219 ombud infann sig från Norrbotten, Västerbotten och Norge. Varför samlades de just i Östersund och inte i någon annan del av Saepmie? Vilka frågor diskuterades på landsmötet? Vad skrev lokalpressen och hur såg stadsborna på uppmärksamheten?

Det är några av de frågor jag tar upp i artikeln. Jag försöker dessutom göra en slags värdering av landsmötet 1918 i ett hundraårsperspektiv. Vilken betydelse hade landsmötet 1918 och vad har hänt med samepolitiken sedan dess och fram till i dag? Det är en lång och komplicerad historia.

Det är viktigt att säga, att firandet inte enbart skedde i februari, utan det har pågått och pågår under hela året med en lång rad arrangemang under samlingsnamnet Staare2018.

Gaaltije, sydsamiskt centrum, har samordnat aktiviteterna under året, med Erika Omma Unnes som inspirerande koordinator. Påpassligt säljer de också redan nu biljetter till nästa hundraårsjubileum, i februari 2118.

Självklart har jag själv skaffat en biljett. Då hoppas jag själv också vara tillbaka för att berätta om 200-årsminnet, men tills vidare får ni läsa artikeln i Jämten om de första hundra åren.

Jag kommer för övrigt att berätta mer om landsmötet och Staare2018 på After Work på Jamtli den 7 mars nästa år.

Tack till alla medverkande och Jämtens redaktör Charina Knutson för ett trevligt boksläpp!

 

Till möte vi nu samlas…

… i staden Östersund!

Så lyder rubriken på en artikel jag har skrivit i den rykande färska årsskriften 2018 från Föreningen Gamla Östersund.

Där berättar jag historien om samernas första landsmöte och Missionskyrkan i Östersund. Skriften innehåller i övrigt en lång rad artiklar på nära 250 sidor. Boksläpp sker nu på lördag i Östersunds stadsmuseum.

SE ÄVEN INBJUDAN NEDAN:

Välkomna till boksläpp 181027 (1)

Fjäll i förvandling – ny upplaga

Nu finns boken FJÄLL I FÖRVANDLING åter i lager – både hos mig och på nätet (Ekerlids Förlag, Bokus, Adlibris).

Så nu kan jag inte längre beklaga mig över eller glädjas åt att boken är slutsåld! Den 528-sidiga pocketvolymen innehåller de två dokumentärromanerna Fattiga som de voro (som för övrigt ingår i kurslitteraturen vid Umeå universitet, Det samiska samhället: historiska perspektiv), Separatorn (som delvis utspelar sig i Östersund) och romanen De tvångsförflyttade (som handlar om den inomsvenska kolonialismen).

BESTÄLL BOKEN HÄR!

Konstnären Tomas Colbengtson har gjort det fantastiskt fina omslaget till boken Fjäll i förvandling. Motivet är från Atoklimpen, samernas heliga berg och den gamla kulturmiljö som finns tre mil väster om Tärnaby.

År 2016 hade jag nöjet och äran att delta i utställningen Vaapsten Bijre, en utställning av samtida sydsamisk slöjd och konst från Björkvattsdalen i Tärna. Bilden är från utställningen i Jokkmokk under marknaden. Den visade senare även i Tärnaby och Östersund.

Så här såg det ut när utställningen visades på Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Staare/Östersund.

Åter till 2007 när Fattiga som de voro kom ut, den första delen i trilogin. Signeringsbilden är från Lövlundskåtan i Björkvattsdalen.

Sagka Stångberg berättar om Vaapsten Bijre i samband med utställningen på Gaaltije i Östersund 2016.

Regionala bokmässan på biblioteket i Östersund 2017.

Originalutgåvan av Fattiga som de voro 2007. Boken är slutsåld sedan länge, men berättelsen finns kvar i samlingsvolymen Fjäll i förvandling.

Originalutgåvan av Separatorn 2009.

Originalutgåvan av De tvångförflyttade 2013. Tomas Colbengtson gjorde omslaget plus för- och eftersättsblad.

Till möte vi nu samlas…

Snart kommer Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 2018. I årets nummer bidrar jag med en artikel om samernas första landsmöte i Östersund år 1918. I artikeln finns även historik kring Missionskyrkan i Östersund. Jag kommer att lägga publicera text och bilder på hemsidan när boken har kommit ut den 27 oktober. Se inbjudan till boksläpp via länken nedan!

Välkomna till boksläpp 181027 (1)

Framme hos kvinnorna som gjorde Sverige känt

Romersk resa 6

Det är söndag och gudstjänst i den lilla kyrkan i Birgittahuset vid Piazza Farnese i centrala Rom. Här bodde den heliga Birgitta under de sista 20 åren av sitt liv. Vi stiger in i helgedomen och får genast syn på två av dagens Birgittasystrar i sina karakteristiska klädedräkter. De fem röda märkena på kronan vittnar om de fem sår som Jesus Kristus fick på korset. Samma klädedräkt har vi nyligen sett i Vadstena. Nu dyker de upp i Rom!

Man kan därför se Birgittasystrarna som en påminnelse om en svensk kvinna som redan på 1300-talet fick internationell ryktbarhet. Hon skulle senare följas av drottning Kristina. Efter sin abdikation bodde även hon under en tid vid Piazza Farnese innan hon flyttade över till högra stranden av floden Tibern.

Inte långt från Birgittahuset ligger Fontana di Trevi, där en annan svensk kvinna tog ett världsberömt bad 1960. Nu handlade det således inte om nunnespäkning i kloster utan om Det ljuva livet i filmen med samma namn.

Den badande Anita Ekberg hade förvisso en annan framtoning än den heliga Birgitta och den egensinniga drottning Kristina, men deras gemensamma beröringspunkt är Rom.

Här sluter sig cirkeln för den lilla ”pilgrimsresa” som tog sin början i Trondheim och via Vadstena, München och Bolzano ändade i Rom och Anzio.

Birgittahuset i Rom med den lilla kyrkan Santa Brigida a Campo de Fiori.

Nörd möter nörd – och ett rockhelgon

Romersk resa 5

Ehuru katolskt präglad är München ingen stad man förknippar med helgon. Snarare tvärtom. Det var ju här som Adolf Hitler och hans skurkfölje började sprida den draksådd som ledde till en av världshistoriens största katastrofer.

Men München är en fantastiskt fin stad, med ståtliga byggnader, gröna parker och en och annan lummig Biergarten. Det behövs en traktor med släpvagn för att frakta bort alla enliters ölstop som konsumeras under en kväll på Augustiner Keller.

Således finns många skäl att åka dit. Ett av dem råkar dessutom vara att där finns – tro det eller ej – Bill Haley Museum. Av alla platser! Och är man fast i 1950-talets rock’n’roll så är man. Jag såg verkligen fram mot ett möte med min barn- och ungdomsidol. Det var detta jag drömde om:

Följaktligen tog vi tunnelbanan till en adress i stadsdelen Schwabing och hittade rätt snabbt till den angivna adressen, som råkade bestå av ett övergivet hus och en igenvuxen gårdsplan. Molokna betraktade vi den övergivna tomten. Tog 1950-talet slut här? Är han förpassad till musikhistoriens bakgård? Sprack drömmen om Bill Haley här, i ett övergivet hus i den hippaste stadsdelen i München?

Denna syn mötte oss, men det stora affischerna ovanför garageporten ingav hopp. Där fanns till och med ett telefonnummer!

Ett hopp tändes när jag fick syn på en jättelik affisch med samma bild som skivomslaget till EP:n The Saint’s rock’n’roll från 1956. Helgonen igen! De lever alltså. Där fanns lyckligtvis också ett telefonnummer, som jag kvickt ringde.

– Kettner, svarade rösten på andra sidan luren.

Då visste jag att jag hade kommit rätt. Klaus Kettner har ett skivbolag och har under en lång period varit manager för den återuppståndna gruppen The Comets, ett gäng åldrade herrar som var med när det begav sig och som har fortsatt in i våra dagar. Många inslag om deras bedrifter i går och i dag finns på Facebook-sidan Bill Haley and his Comets museum. De har legendariska namn som Joey D’Ambrosia, Dick Richards, Marshall Lytle, Billy Williamson, Al Rex och Danny Cedrone. För att inte tala om Al Rappa, Rudy Pompilli och många andra.

– Hej Klaus. Vi har kommit hela vägen från Sverige för att se ditt museum, men det verkar vara stängt?

– Ja, det har varit stängt ett år, eftersom fastighetsägaren vill riva huset. Men samlingarna finns kvar och jag har en hel del hemma hos mig, så välkomna hit i stället!

Sagt och gjort. En tunnelbanestation senare letar vi oss fram till ett hus med en källare till brädden fylld med föremål, instrument och dokument samt skivor, skivor och skivor. Själv är han född på 1970-talet, men kärleken till rock’n’roll har fört honom tillbaka till 1950-talet i allmänhet och Bill Haley i synnerhet. Han vet allt som är värt att veta och har kontakt med Haleys ättlingar och musiker som ”rockfarfar” samarbetade med.

Klaus Kettner har samlat på sig en imponerande samling skivor och föremål med anknytning till Bill Haley. Här är han med den guldskiva som Haley fick för Rock around the clock.

Ett intressant möte, som tyvärr blev allt för kort. Det var ju bara någon timme kvar till kvartsfinalen mellan Sverige och England. Dessutom fick jag ju inte se den del av samlingen som för närvarande är magasinerad.

Så nog finns många anledningar till återbesök i München!

Vi säger farväl till Klaus, samlingarna och hans soffa i bakdelen av en gammal amerikanare.