Indisk dagbok 2019

Nu finns ett antal artiklar från en resa till Indien i år samlade i en dokumentation (pdf) med sammanlagt 32 sidor och 78 bilder.

Läs mer om resan här!

Texterna är kompletterade och utökade i förhållande till de artiklar som tidigare har publicerats här på hemsidan. De kommer därför att tas bort.

Stig Järrel och somrarna i Krångede

Stig Järrel (1910-1998) var en av 1900-talets mest välkända svenska skådespelare. Sin barndoms somrar (1920-1928) tillbringade han i Krångede i östra Jämtland. Om detta har jag nämnt i min bok Krångede i kraftens tid.

Eftersom jag nu på tisdag den 16 april ska hålla ett föredrag om Krångede för medlemmarna i JLS, Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare, har jag friskat upp minnet ytterligare. I memoarboken Jag – en gycklare från 1969 återger han ett antal ljusa minnen från somrarna i Krångede på 1920-talet. Läs mer här!

Rock’n’roll fyller 65

Hur och när uppstod rock’n’roll? Därom finns många uppfattningar och åsikter. Men en sak är säker: ingen kan bestrida det faktum att Rock around the clock med Bill Haley blev den stora internationella dörröppnaren. Inte för inte kallas han för The Father of rock and roll.

I dag är det exakt 65 år sedan han spelade in den låt som skulle bli hans signaturmelodi.  Normalt skulle låten gå i pension vid det här laget, men i det här fallet är det befogat att kraftigt höja pensionsåldern.

Under sitt liv spelade han in hundratals andra låtar, allt från joddling och country and western till rock’n’roll och smäktande ballader. På youtube.com finns mängder av material. Min favorit är ett filmklipp från 1954 med låtarna Crazy man, crazy, Shake, Rattle and Roll och Straight Jacket

Själva inspelningen av Rock around the clock den 12 april 1954 var dock nära att misslyckas. Mer om hur det gick till och om Bill Haley’s karriär finns i en annan artikel på min hemsida. Klicka här!

Nyskrivna artiklar

Under våren skriver jag ledarkrönikor i Länstidningen Östersund varannan lördag. Artiklarna under mars månad finns även här på hemsidan:

Klokt beslut om samiskt parlament i Östersund

Apropå Greta Thunberg – nu sitter vi här med vår flygskam

Att sitta på ett stickspår och vänta på mötande tåg.

Jag har även uppdaterat och bildsatt mina resenoteringar från Indien. Här på bloggen finns för närvarande tio korta artiklar. Fler kanske kommer!

Åter till templet (Indien igen -10)

Det är söndag morgon i Madurai och redan tryckande hett vid niotiden. Det hindrar inte att en strid ström av människor söker sig till Meenakshi-templet i centrala staden. Man kan tala om vallfärd och folkfest denna tempeldag – barn, unga och gamla ansluter sig till de långa köerna vid det mäktiga södra tornet. Det finns tre till för att de tillsammans ska inhägna det väldiga tempelområdet med dess sex meter höga murar.

Meenakshi-templet är södra Indiens värdiga motsvarighet till Taj Mahal i norr, om än de två sevärdheterna är byggda för olika syften. Som icke-hindu kommer vi inte in i det allra heligaste, men vi hinner se tillräckligt mycket för att se med vilken vördnad hinduerna genomför sina ritualer, böjer sina knän och tillber sina gudar. Mest frapperas jag över den fantastiska arkitekturen och utsmyckningen med 33 000 skulpturer ur Indiens myllrande mytologiska värld. Byggnaden har sina rötter i förhistorisk tid och har därefter formats under 14 – 15 – och 1600-talen. Hur var det över huvud taget möjligt att åstadkomma så vackra och enorma byggnader med den tidens förutsättningar? Det fanns inte bara skickliga hantverkare, konstnärer och arkitekter, tusen sinom tusen arbetare torde ha slitit under säkert omänskliga förhållanden. Men vackert är det för oss som i dag har förmånen att få besöka så fina byggnader som Meenakshi-templet och Taj Mahal.

När såg man senast en liknande vandring till en svensk kyrka? Visst, här finns ett annat befolkningsunderlag, men trots att Indien är en sekulär statsbildning genomsyrar religionen samhället på ett sätt som vi inte är vana vid. Hindutemplen står som spön i backen, alltifrån små anspråkslösa kvarterstempel till större byggnader för böner och tacksägelser. Sida vid sida finns de andra religionerna: kristna kyrkor och muslimska moskéer samt jainister, parser, zoroastriker, sikher, judar och alla andra varianter i detta mångfacetterade land.

Ett annat tempel: i Andimadam i Tamil Nadu. Elisabet tillsammans med Indhuja, hennes kusin Sarathi och en skolkompis.

Hur var det Mahatma Gandhi sa: Alla religioner bär till samma mål? Det är möjligt, men det uppstår mycket bråk på vägen. Nyligen terrordödades 40 människor i Kashmir till följd av den eviga konflikten mellan det hinduiska Indien och det muslimska Pakistan om detta område. Och Gandhi själv mördades av en muslim året efter Indiens självständighet.

I Mumbai blev det aldrig tillfälle att besöka Gandhimuseet – det var stängt på grund av pestkontroll. Vi tog igen skadan i Madurai. Museet är inte bara en exposé över Gandhis liv och gärning, det är en skakande påminnelse om Indiens hela koloniala historia.

Gandhi står staty utanför museet i Madurai.

Åter i Andimadam (Indien igen – 9)

”Behöver ni hjälp?”

Den unga kvinnan tycker antagligen att vi ser handfallna och hjälplösa ut när vi har stigit av tåget i Vridachalam efter tre timmars tågresa från Egmore Station i Chennai.

”Nej tack, vi väntar på en bil. Vi ska till Andimadam.”

”Andimadam? Vad ska ni där och göra?”, säger hon förvånat.

Hon får det att låta som om vi inte är riktigt kloka. Okej då, orten tillhör inte de hetaste turiststråken, men det är dit vi ska. Hur ska jag då beskriva platsen? Det är en liten stad i en stor jordbruksbygd, vilket sätter sin prägel på stadens centrum, om man kan kalla det så.

En gris bökar i vägkanten, hönor och kycklingar sprätter omkring lite överallt, korna rör sig makligt genom staden och nästan alla hundar ligger loja och utslagna i den trettiogradiga stekande hettan. Här bor cirka 7 000 personer, kanske betydligt fler, knappast färre, i stadens lilla kärna och i husen och hyddorna runt omkring.

Här bor vi några dagar, Elisabet och jag, i Sahaya Illam, ett litet anspråkslöst men väl fungerande logi med helpension och egen kocka. Henne delar vi med två unga belgiska lärarstudenter, som ska praktisera i Andimadan i tre månader.

Hit kom vi första gången 2015 och hit kommer vi gärna igen. Sahaya Illam hör till en organisation som förkortas READ (Rural Education Action Development). De har skolor, specialskolor, verksamhet för arbetshandikappade samt inte minst administration för över 200 ”sponsor-children” (fadderbarn), det vill säga barn som behöver ekonomiskt stöd för att kunna gå i skola.

Förra gången vi besökte Andimadam bestämde vi oss för att betala den årliga skolavgiften för Indhuja, en då femtonårig skolflicka som vi bara hann träffa som hastigast. Hon var mycket blyg och förlägen. Under tiden sedan dess har vi haft kontakt brevledes via READ. Nu ska hon snart fylla 19 och äntligen har vi träffat henne igen!

Indhuja är föräldralös och har vuxit upp tillsammans med sin ”grandmother” och tre syskon. Nu går hon på college men bor fortfarande kvar i det lilla huset med stråtak och en yta på cirka femton kvadratmeter. Det har varit en mycket stor ynnest och glädje för oss att nu träffa Indhuja, hennes familj och släktingar. Under flera dagar har vi umgåtts, skrattat, pratat och fått en första lektion i det tamilska språk som talas i delstaten Tamil Nadu. I fortsättningen är jag övertygad om att vi kommer att ha mer och tätare kontakter än under tidigare år.

Inte nog med det. Vi har även hunnit träffa andra bekantskaper från förr: Santhanam, Nivvy, Susan och Priya.

Så nu vet jag vad jag borde ha svarat kvinnan på tågstationen i Vridachalam: Vi trivs i Andimadam för att vi möter så mycket glädje, värme och gästfrihet från både kända och okända människor.

Det eviga tutandet (Indien igen – 8)

Ett oupphörligt tutande, våghalsiga omkörningar och ofta skraltiga bilar. Den intensiva och ryckiga trafiken är kanske den största dödsfällan i Indien. Det är som att bevittna en ständigt pågående prestigekamp; det gäller att komma före i alla lägen.

Striden rasar mellan bilar, lastbilar, auto-rikshor, motorcyklar, mopeder, oxkärror, kor och getter, oavsett stad eller land eller bra eller dåliga vägar. På blankslitna däck och utan säkerhetsbälten upplever vi detta krängande fartrally mellan Chhindwara och Nagpur. Det gäller att hålla i sig i svängarna. När vi ber chauffören dämpa farten svarar han ”Yes, Sir” och fortsätter i samma takt som tidigare, kanske till och med snabbare.

Nåväl, vi använder oskadda till Nagpur, som i denna eftermiddags smog-skymning inte gör skäl för smeknamnet ”apelsinstaden”. Luften är tung, tät och grå av föroreningar. Desto klarare blir det när vi efter ännu en tågnatt vaknar upp i Agra och får skåda den vita hägring som går under namnet Taj Mahal.

Taj Mahal

Efter två nätter och en dag i Delhis myllrande gränder och omgivningar lämnar jag och Elisabet vännerna i gruppen för att fortsätta Indienresan på egen hand. Den kunde ha börjat med ett missat flyg. Halvvägs på den trefiliga motorvägen ut till flygplatsen stannar taxin plötsligt. Motorn är död. Stum. Den stackars chauffören sliter och rycker i sladdar inuti bilen, går ut och lägger sig under fordonet samt öppnar huven och ruskar på huvudet. Inget hjälper, men turligt för oss har han telefonen med sig och kan anropa en annan bil. Vi hinner, men vi grubblar fortfarande hur det gick för chauffören med den slocknade bilen.

I tidningen läser jag om en fruktansvärd brand i Delhis hotellkvarter. Sjutton människor omkommer. Och fortfarande är sorgen tung och reaktionerna många efter självmordsattentatet i Kashmir för några dagar sedan. Över fyrtio personer omkom. Konflikten i området fortsätter att spöka över 70 år efter självständigheten. Här är i alla fall politikerna överens över partigränserna: alla fördömer dådet.

Lillys många barn (Indien igen – 7)

Fördelen med att åka med en grupp och arrangör som Åredalens folkhögskola är att vi möter människor och platser utanför de traditionella turiststråken. Utan sällskap med erfarna Indienresenärer hade vi aldrig kommit till platser som Shapur och Padhar. Inte heller skulle jag ha fått träffa Lillys barn i staden Chhindwara.

Men än är det söndag morgon och vi är några som delar en riksha till den färggranna lutherska kyrkan mitt i staden. Ett osedvanligt stort banyanträd ger en värdig försmak till den tillika jättestora kyrkan. Den gamla blev för liten, så de byggde en ny som sväljer över tusen personer. Den upplysningen får vi av den indiske kantorn och kyrkomannen med det osannolika namnet Aron Persson. En adoption är förklaring till namnet, men han talar bara lite svenska.

Jag är ingen van kyrkobesökare men törs ändå konstatera att liturgin är väldigt lik den svenska. Bland psalmerna känner vi igen ”O store Gud” samt ”Blott en dag”. Den stora skillnaden är aktiviteten, livfullheten och frenesin i den indiska församlingen.

Finns det då så många kristna i Indien? Enligt officiell statistik utgör gruppen bara två procent. Det betyder faktiskt 26 miljoner människor, två och en halv gånger Sveriges befolkning. Det står alltså inte på förrän kyrkan är fullsatt. Alla kommer inte på en gång, tidpunkten för högmässan är på indiskt vis flytande, men snart är bänkarna fyllda.

Efter gudstjänsten träffar vi Ester.

”Lilly Abrahamsson var min mamma”, berättar hon.

Ester växte upp i det barnhem som Lilly drev i Shapur. Nu är hon själv lika besjälad. I ett barnhem invid kyrkan i Chhindwara tar hon hand om ett antal föräldralösa flickor i åldrarna 6 – 30 år.

Ester tillsammans med några av flickorna från barnhemmet.

En liknande bakgrund har Basant Kumar. Med rörelse i röstenoch benfast övertygelse slår han fast:

”Lilly räddade mitt liv. Utan henne hade jag inte suttit här i dag.”

Vi befinner oss i hans hem, där han och hustrun Alpana just har bjudit på en utsökt indisk lunch. Säkert finns det många fler indier som likt Ester och Basant kan vittna om den betydelse som Lilly från Marieby har haft i dessa trakter.

I rakstugan i Padhar (Indien igen – 6)

Barberaren i den lilla rakstugan vinkar välkomnande. För hundra rupier (13 kr) erbjuder han rakning, ansikts- och hårmassage. Klippt mig har jag gjort tidigare i Trivandrum för samma summa.

Utanför den öppna ”salongen” strövar kossorna makligt förbi på jakt efter gröda. Vägg i vägg ligger tvätteriet. En man använder ett jättelikt strykjärn. Storleken kommer sig av att han har glödande kol i järnet för att hålla det varmt. Små affärer, frukt- och grönsakshandlare, en fiskförsäljare och några kaféer kantar bygatan i denna del av Padhar.

Det går även att köpa levande eller nyslaktade höns. Försäljaren har huggkubbe och yxa till hands. Plötsligt stannar en knökfull buss och släpper av människor under trängsel, rop och stoj. Det är sen eftermiddag i den lilla byn i delstaten Madya Pradesh, som ungefär hyser 80 miljoner människor.

Alldeles intill ligger ett modernt och välskött sjukhus med ett upptagningsområde som omfattar 50 byar. Det är oklart hur många människor det egentligen handlar om. En engelsman som heter Clement Moss grundade sjukhuset 1958. En dotter till honom, Ulla Moss Löfgren, råkar för övrigt bo på Frösön i Jämtland. Världen är liten, brukar det heta.

Vid sex-tiden ringer kyrkklockorna i den lilla lutherska kyrkan alldeles intill sjukhusets guest-house, en grön och blommig oas vid sidan av allfarvägen. Någon timme dessförinnan hördes de vackra böneutropen från moskén längre bort i byn. Antagligen är de flesta i området hinduer, men ibland tycks religionerna kunna leva obesvärat sida vid sida. Ungefär som Gandhi formulerade det: ”Det var genom hinduismen jag lärde mig respektera kristendomen och islam. Nyrakad grubblar jag över de övergrepp som sker i religionens namn.

När detta skrivs någon vecka senare nås jag av nyheten att över 40 människor har dött efter en terroristattack i Kashmir, norra Indiens och Pakistans ständiga konfliktområde. Idyllen i Padhar känns plötsligt långt borta.

Ängeln från Jämtland – Lilly (Indien igen – 5)

Nattåg igen. Det är ett smidigt, billigt och fascinerande sätt att färdas långa sträckor. Sömnen blir inte alltid den bästa, men å andra sidan får man i trängseln uppleva en annan sorts folkliv. Man kommer så att säga indierna nära. Vi har åkt nattåg från Cochi till Goa, från Goa till Mumbai och från Mumbai till Intarsi i delstaten Madya Pradesh.

Plötsligt befinner vi oss i norra delen av Indien och nu ska jag berätta om Lilly Abrahamsson (1916-2014) från Marieby i Jämtland. I denna del av Indien är hon något av en legend. På kort tid har vi träffat två personer som tackar Lilly för att de lever. Ni kommer att träffa dem längre fram i denna indiska berättelse.

I den lilla byn Shapur arbetade hon som missionär i över 50 år. Hon startade ett hem för barn som av olika skäl inte hade en egen familj. Enligt de uppgifter jag har fått fram bodde hon i Indien från 1947 fram till milllenieskiftet kring år 2000, med undantag för de resor hon gjorde till Sverige för att samla in pengar. Själva byggnaden är i dag tom och förfallen (bild kommer!), men minnet av Lilly lever kvar i dessa trakter.

I bakgrunden det barnhem som Lilly var med om att bygga upp. Sedan länge bedrivs ingen verksamhet där, men några barn från byn dök upp och ville bli fotograferade.
sdr

På Youtube finns en underbar liten film om henne: Brunkullan under Nimträdet.

”Jag har tre hemorter: Sverige, där jag föddes, Indien, där jag arbetade, och himlen dit jag snart ska.” Det är många i Indien som hoppas att Lilly har det bra i sim himmel!